Om sport

Konstig coachning

2008-01-30T14:27:00.001+01:00

I det avgörande skedet i femtepris- och tillika VM-kvalmatchen mot Norge i EM i handboll i Norge nyligen fick vi se skum coachning av förbundskapten Ingmar Linell. Sverige leder den jämna matchen och får straff. Visserligen har svenskarna haft problem med straffskytte och någon tydligen förstaskytt finns inte men att skicka from Jonas Larholm kändes inte rätt. Alldeles innan hade Larholm slängt bort en boll mitt på mittplan, ganska stillastående och helt ohotad. Att han ska kunna sätta straffen kändes inte rimligt när han inte ens verkade ha nerverna för öppet spel.

Straffen gick i stolpen och Norge kvitterade. Nu vann Sverige ändå, mycket tack vare Johan Pettersson som visade hur en straff skulle läggas. Snacka om att ta ansvar när man i det utsatta läget, förlängning i en direkt avgörande VM-kvalmatch, säger: ”Jag tar den”. Visserligen inte så mycket att förlora eftersom knappast någon kommit ihåg Johan som straffmissaren om han missat, men ändå.

Funderar på om Linell skickade fram Larholm för att inte knäcka honom. Efter vådamissen mitt på plan kanske han blivit knäckt om han blivit petad. Lite så som Söderberg/Lagerbäck resonerade i Sydkorea/Japan. Fast kortsiktigt är det ju fel och ingen vet om det är rätt i långa loppet. Dessutom får man ändå så många chanser i handboll att jag nog ändå måste säga att det var fel matchat av Linell. Nu gick det ju bra ändå, och ingen utanför den innersta kretsen vet vad uttagningen byggde på, och kanske var det helt enkelt slut på straffskyttar men nog borde Linell skickat fram Johan Pettersson innan han anmälde sig som frivillig? Men det är klart, sånt är ju lättare att säga med facit i hand

Svenska är tydligen svårt

2007-12-05T10:34:00.000+01:00

Hellre ett torftigt språk än att använda språket fel. Jag fortsätter härmed min jakt på folk som gör fel (andra som gör fel, alltså, självrannsakan är inte min grej).

Läste i DN igår en minisammanfattning av matchen Färjestad-Luleå. FBK vann med 2-1 och:
"Med två minuter kvar prickade Luleås Mikko Pukka insidan av stolpen men närmare än så kom inte norrbottningarna".

Alltså: Närmare än att träffa insidan av stoplen kom inte Luleå. Det är till att ha höga krav för utan extremsituationer har jag svårt att se vad som kan vara närmare mål än en puck i insidan av stolpen.

Svenskan har många fina, talande och underbara uttryck men om man inte vet vad de betyder så LÅT BLI att använda dem. Det blir patetiskt, åtminstone i mina ögon. Möjligen är även jag patetisk som får hela min morgon förstörd av språkmarodörer, men det är en annan diskussion.

Jag förstår att det är korta pressläggningstider och ärligt talat slår det väl mest tillbaka på den som skriver men som jag ser det finns det bara två sätt att se det:
- Den som skriver vet inte vad uttrycket betyder, eller
- Den som skriver använder uttrycken oreflekterat.

I båda fallen är det ju lika bra att inte använda de uttryck och ord som man inte har järnkoll på.

Så, nu ska jag sluta. För den här gången. Men man slutar inte med korståg även om små avbrott ju förekommer.

Sportvärldens ledsnaste ögon

2007-11-06T13:18:00.000+01:00

Peter Forsbergs ögon sa mer än alla hans ord när han igår, indirekt, berättade att han slutar. Det kan inte vara roligt för en så makalös vinnarskalle att tvingas sluta. Att inte få bestämma själv, att inte kunna påverka, måste vara det värsta som finns om man har Peter Forsbergs mentala disposition.

Men en sak kan jag inte förstå: Hur kan det skilja så mycket på träningen i Modo och den i landslaget? Forsberg har kört ganska länge – och enligt utsago med 100% intensitet – i Örnsköldsvik. Men efter en endaste träning med landslaget gick det bara inte längre. Jag förstår inte riktigt men det spelar kanske inte så stor roll i sammanhanget.

Om Peter Forsberg gör comeback nu vore det mer än makalöst och jag tror inte att det kommer att hända. Folk får möja sig med de makalösa ögonblick Peter Forsberg skänkt dem.

Är Klüft en fegis?

2007-10-31T12:00:00.000+01:00

Carolina Klüft vet inte om hon verkligen ska satsa på sjukamp i OS i Peking. Det låter lite konstigt och om det inte är ett uttalande för att ta bort lite press utifrån undrar jag om Carolina Klüft är feg. I Götsis i maj pressade Lydmila Blonska Klüft hårt och unga ryskan Tatyana Chernova verkar vara en lika stor talang som Carro, möjligen undantaget att hon inte direkt klarade att prestera på topp i ett seniormästerskap. Lägg till det en Eunice Barber.

Även om jag inför VM inte köpte snacket att någon skulle kunna utmana Klüft ordentligt känns det här som tre rejäla utmanare till kommande OS. Ett snedsteg för svenskan och en lyckad mångkamp för någon annan och det kanske inte blir guld för växjötjejen. Är det den utmaningen hon inte vill ha? Om hon inte ställer upp i OS känns det nästan så.

Jag hoppas att jag har fel och jag hoppas att hela Sveriges Carro ställer upp i sjukamp i OS. Och jag hoppas också att någon av motståndarna kliver fram och ger Klüft en ordentlig match ända in på mållinjen. Ni som tyckt sjukamp varit spännande under Klüfts överlägsna år skulle verkligen bli tagna till en högre nivå av spänning om hon dessutom hade minst en värdig motståndare.

En patenterad alldaglighet?

2007-10-11T09:47:00.000+02:00

Hörde igår på Sportnytt (ja, hörde eftersom bilden krånglade) hur det rapporterades att Pim-Pim Johansson började sitt servegame med ett patenterat serveess. Nu såg jag ju inte själva bilden eftersom bilden krånglade för SVT men jag har ju ändå svårt att tänka mig att Pim-Pims serveess var särskilt patenterat. Bra, fantastiskt, ”typiskt Pim-Pim” eller något annat uttryck fanns till buds. Men patenterat?

Mats Sundin har en patenterad backhanddragning, Cristiano Ronaldo patenterade överstegsfinter (om man vill sträcka ut begreppet) och Anja Pärson kan använda sin patenterade lårstyrka i vissa störtloppssvängar. Patenterat är inte ett annat ord för bra eller utmärkt; att någonting är patenterat betyder att det är utmärkande för den personen. Ungefär som att den personen hade patent på det. Därav patenterad.

Och som en kompis påpekade: Frapperande betyder iögonfallande. Ingenting annat. Det må vara pretentiöst att använda ordet frapperande men alldeles oavsett den diskussionen: Om man nu ska använda ordet ska det användas på rätt sätt.

Det är lite löjligt med folk som använder ord som de inte vet vad de betyder men det blir ungefär sexhundra gånger värre när det är en journalist gör det.

F1-genmäle

2007-10-09T13:33:00.000+02:00

Jag har en kompis, vi kan kalla honom Niklas, som är en motorsportens förespråkare. Han ryckte förstås ut till försvar för stackars formel 1, efter mitt ”påhopp” härom dagen. Här kommer mejlväxlingan, avgör själva vem som har rätt…

Niklas skrev:
Till att börja med kan jag bara nämna att Sebastian Vettel, som kör för STR (ett av de mindre och normalt sett sämre stallen), kom fyra i gårdagens race.

Om vi ska dra paralleller till exempelvis fotbollen jämför jag bilen med laget, eller åtminstone lagets prestation. Du kan inte vinna en fotbollsmatch med en bra spelare och tio dåliga. Om du däremot spelar i ett lag med en massa andra duktiga spelare har du en stor fördel. Bilen byggs ju av laget och inte minst i samarbete med föraren. Det är ingen slump att Renault helt plötsligt kunde vinna Formel 1-VM två år i rad, fastän de hade en budget som var långt ifrån lika stor som Ferraris (eller Toyota, som har största budgeten men inte vinner ändå). Föraren Fernando Alonso (som jag visserligen inte gillar) är nämligen grym på att få med sig teamet i utvecklingen av bilen, och fungerade alltså inte bara som förare.

Thierry Henry kan inte vinna Champions League i BK Forward. Right? Ska BK Forward vinna, måste det komma en Abramovich och köpa in massa nya lagkamrater (det vill säga en ny bil) till Henry.

Framgång i Formel 1 är alltså en lagprestation precis som framgång i fotboll, även om vissa nyckelspelare (föraren och teamchefen / målskytten och tränaren) framhävs extra mycket.

Mitt svar:
Intressant! Någonstans långt in i bakhuvudet vet jag ju att det är så men tabellen var så frapperande! Dessutom är det så mycket limelight på förarna när det nu är en lagsport...

Då svarar Niklas:
Ja visst är det så. Och det är inte rättvist att jämföra varvtiderna hos toppförarna i de bättre stallen med förarna i de sämre. Det är ungefär som skytteligorna i fotboll. Det är ju svårare att ligga i toppen om man spelar i BP än om man spelar i Blåvitt till exempel.

För att kontra på ”min” lista har Niklas hittat en egen som är talande:
Skumt att den översta listan bara har spelare från de översta sex lagen, va? Fastän fotboll är en sport där alla spelar på lika villkor? :)
Det är misstänkt likt F1-mästerskapet om du ska jämföra förarna med enskilda spelare.

Skytteligan:

  1 Lotta Schelin, Göteborg                    22

  1 Marta, Umeå                                    22

  3 Victoria Svensson, Djurgården          13

  4 Emelia Erixon, Örebro                      11

  5 Madelaine Edlund, Umeå                  10

  6 Manon Melis, Malmö                         9

  7 Asthildur Helgadottir, Malmö              8

  7 Hanna Ljungberg, Umeå                     8

  7 Maria Aronsson, Linköping                 8

  7 Sara Lindén, Göteborg                       8

 11 Linda Forsberg, Djurgården               7

 11 Therese Lundin, Malmö                     7

 13 Josefine Öqvist, Linköping                 6

 13 Therese Sjögran, Malmö                    6

Tabellen:

1 Umeå IK      20 18  0  2  68-16   54

  2 Djurgården   19 14  3  2  43-15   45

  3 Malmö        19 13  2  4  51-14   41

  4 Göteborg     19 11  2  6  48-42   35

  5 Sunnanå      19  8  8  3  33-20   32

  6 Linköping    19  8  4  7  36-29   28

  7 Kif Örebro   19  7  4  8  26-31   25

  8 Bälinge      19  5  4 10  29-38   19

  9 Hammarby     19  4  3 12  23-44   15

 10 AIK          19  2  5 12   9-37   11

 11 Falköping    20  3  2 15  15-60   11

 12 Qbik         19  1  5 13  12-47    8

Men då kommer mitt svar snabbt:
Mmm, men damfotboll är ju känt för att vara ruskigt ojämnt, jämförelsen är ju inte direkt till förmån för F1…

Niklas släpper just den liknelsen men kontrar med:
Jag har förresten ett argument till för F1. Det är de absolut snabbaste bilarna (och bästa förarna) i världen som samlas på samma ställe och tävlar mot varandra, ungefär som fotbollens Champions League. Självklart kollar jag ju hellre på bra fotboll än dålig bilracing, och hellre på bra bilracing än dålig fotboll.

Mitt svar:
Fast det som är lite trist är ju att det är barca-olympiokos varje f1-lopp. Det vill säga det är för ojämnt även om de bästa är bra…

Niklas får sista ordet:
Nu är det ju tyvärr två stall som är i särklass bäst (typ som Barca och Real ofta har varit). Det hade ju självklart varit roligare om fler stall hade kunnat vara med och slåss om mästerskapet, typ som Allsvenskan är nu. Men för oss som är F1-fantaster räcker det nästan med att det är fler än ett stall som kan vinna för att vi ska vara nöjda :)

Vem som har rätt om vem som har fel är förstås upp till dig käre läsare att avgöra. Kanske är det ingen som rätt, eller så har ingen fel. Hur som helst hoppas jag att du fått ut någonting av att jag och Niklas vridit och vändit på Formel 1.

Blandade missar

2007-10-08T10:41:00.000+02:00

Varje år glömmer jag bort det: Jag ska ju satsa mot alla favoriter i ishockeyns Elitserie direkt när serien börjar. Då är artistkontraktarna inte här, vissa lag är inne i träningslunk och nykomlingar är heltända. När tror ni Skellefteå har bäst chans att vinna i Löfbergs Lila arena, i oktober eller i mars? Men som vanligt glömde jag bort det. Å andra sidan ser årets tabell nästan ut som den ”ska” alla redan, bara Brynäs bryter mönstret.

Bara i hockey kan en spelare efter 3 av 55 omgångar säga: ”Jag tycker att jag får för lite speltid”, och sedan gå till en direkt konkurrent. Det var precis vad Adam Andersson gjorde. Övergången är svår att tänka sig i någon annan sport men å andra sidan är det rätt befriande att om klubben och spelaren är överens så måste inte killen sitta och ruttna på läktaren. Fast visst är det konstigt att inte vilja stanna och slåss för sin plats även om klubben sagt att man ska satsa på yngre backar. Då borde han ha flyttat innan säsongen eller stannat kvar och fajtas för sin plats.

Kul att Bäckström verkar fått en bra start i NHL. Men varför skulle han inte det, skulle nästan varit märkligare om han förpassats ner i farmarligan.

Förresten pågår rugby-VM just nu. Någon som bryr sig? Eller någon som ens har koll på vilken av de två varianterna av rugby som det just nu spelas VM i? Trodde inte det.

Till sist: Har lovat mig själv att inte diskutera dopning för mycket här på bloggen men ingen kan väl med den bästa vilja i världen hävda att det var en jätteskräll att Marion Jones var dopad. Två dopade män och Balco-Conte som ”best man” är rätt starka indicier. Det var lätt att tjusas för publiken men samtidigt försvann det som är friidrottens grundattraktion – kampen man mot man eller kvinna mot kvinna – när Jones var så överlägsen. Så hon har sabbat på mer än ett sätt. Så, nu ska jag inte tjata mer om dopning.

Formel 1 - sporten där bilen är mannen

2007-10-07T11:15:00.000+02:00

Jag har alltid undrat, har bilen eller föraren mest betydelse i Formel 1? Tabellen inför dagens lopp svarar nog på den frågan.

  1 Lewis Hamilton      McLaren      107

  2 Fernando Alonso     McLaren       95

  3 Kimi Räikkönen      Ferrari       90

  4 Felipe Massa        Ferrari       80

  5 Nick Heidfeld       BMW           56

  6 Robert Kubica       BMW           35

  7 Heikki Kovalainen   Renault       30

  8 Giancarlo Fisichell Renault       21

  9 Nico Rosberg        Williams      15

 10 Alexander Wurz      Williams      13

 10 David Coulthard     Red Bull      13

 12 Mark Webber         Red Bull      10

 13 Jarno Trulli        Toyota         7

 14 Ralf Schumacher     Toyota         5

Vill man vara snäll kan man kalla Formel 1 för en lagsport, med alla mekaniker som är inblandade, däckbyten under loppet och diverse testförare. Vill man vara elak kan man hävda att har man rätt bil har man 50% chans att vinna VM. Har man inte bästa bilen har man 0% chans.

Jag vet att det inte är så enkelt – ingenting är någonsin så enkelt – men när man ser tabellen ovan måste även den mest inbitna F1-fantasten börja undra hur mycket tävling det egentligen är. Men å andra sidan: Vem har sagt att lika villkor är en förutsättning för att en tävling ska bli intressant?

Svenskar: Byt gren!

2007-09-26T11:02:00.000+02:00

Jag hade ju lovat att återkomma om min teori om varför Johan Wissman nått världstoppen och många andra inte. Jag har både varit aktiv friidrottare och tränare för ett gäng ungdomar och tanken som slog mig kändes mest som en ploj när den poppade upp men ju längre tiden har gått, desto mer tror jag att det ligger i den. Kom ihåg att ursprungsteorin är från cirka 1995, då svensk friidrott var nöjd över varenda finalplats i ett stort mästerskap, men jag tror att den är giltig idag också även om många bländas av alla medaljer som Sverige plockar hem nuförtiden.

I Sverige är det ingen sprinter som hänger med de snabbaste i världen. Just snabbhet är väldigt svår att träna upp men det är lättare med uthålligheten. Så vad göra? Jo, alla svenskar går upp en distans. En 800-meterslöpare lägger om sin träning och satsar på 1500 meter eller kanske 3000 meter. En Jonny Danielsson borde kanske ha satsat på maraton istället för 5000 meter även om hans kroppshydda möjligen slitit ut hans knän. En 100-meterslöpare som gör 10.50 kan bli en riktigt bra längdhoppare eller 200-meterslöpare beroende på läggning och Claes Albin och de andra 110 meter häck-löparna kunde göra gemensam sak med 200 meterslöparna och satsa på lång häck.

Visst, det kanske låter som ett skämt men om man inte är tillräckligt bra på sin egen gren men ändå är så relativt nära världstoppen, varför inte göra ett försök. Många friidrottare är så oerhört låsta vid en enda gren.

För att bli riktigt bra i vilken löpgren som helst måsta man vara snabb. Ska du dessutom springa kortare än en halvmil så måste toppfarten vara riktigt hög. Så om du då märker att din toppfart inte räcker till i en gren, då får du väl gå upp en distans. Eller bakvänt då, som Johan Wissman: Träna på 200 meter för att få upp farten så att han kan konkurrera på 400 meter. Liksom Mattias Claesson som satsade på 400 meter ifjol för att få upp snabbhetsuthålligheten till sin rätta distans, 800 meter.

Att tänka långsiktigt är kanske svårt men förhoppningsvis kan framför allt Wissman men även Claesson tjäna som lysande exempel på att långsiktighet lönar sig. Istället för att stirra på de där tre JSM-medaljerna som den aktive just tagit kanske tränarna borde blicka framåt, och se vilken gren den aktiva har bäst förutsättningar i. Antagligen är det en längre sträcka än de tror.

Jag vet att alla aktiva inte tycker om alla grenar och att tvinga folk a la östblocket är inte min avsikt men jag tror att många av dem som ändå tränar varje dag i veckan gärna skulle närma sig världseliten. Och då kanske ett grenbyte är ett litet pris att betala.

HV vinner på alla sätt

2007-09-24T10:20:00.000+02:00

Det har varit mycket snack om att Jämtin, Ledin och Ward nu spelar i samma lag: Ojojoj, det kommer bli så mycket utvisningsminuter för HV71. Men vem ska de bråka med? Jämtin och Ledin bråkade ju alltid med varandra och många av minuterna var ju X+20, dvs matchstraff som ju inte ger numerärt underläge. Jämtin är ju dessutom riktigt bra att ha i slutspel. Hur som helst, allt utvisningssnack har satt i skuggan att HV71 värvat Stefan Liv. Undrar om inte det är säsongens värvning. Jag tror det. Och så här tror jag serien slutar.

1. HV71
Bäst laget, elakaste laget och bästa målvakten. Behöver man säga så mycket mer?

2. Frölunda
Inte gör Göteborgsgubbarna en floppsäsong till? Kanske var det nyttigt att spela på undre halvan en säsong? Motivation lär inte saknas för västkustingarna i år.

3. Modo
Regerande mästare men kom ihåg att modoiterna bara var trea i serien ifjol. En hel del skador nu på försäsongen gör att laget möjligen tappar lite i början men efter 55 omgångar lär man återfinnas bland topp-4.

4. Timrå
Om man tittar på hur det såg ut när Timrå inte hade halva (ja, det är inte bildligt utan det var faktiskt så) laget på skadelistan så kanske fjärdeplatsen är i underkant. Men det känns som om många lag är än bättre i år och även om Riku Hahl kan ses som ett nyförvärv tror jag inte att det räcker högre upp än så här.

5. Linköping
I år kommer östgötarna knappast att riskera kvalserie. Rastislav Stana i mål hela säsongen och min favorit Tony Mårtensson i toppen av poängligan, Linköping kommer ha närmare till toppen än botten i år.

6. Brynäs
Sexa ifjol, sexa i år. Brynäs har tagit in Moras målspruta Pavel Brendl och är det någon som ska få ordentlig pli på honom så är det nog Boorken. Det skulle inte vara någon jätteskräll om Boorks mannar klev högre upp i listan för även om Bäckström saknas i år är frågan hur mycket han kommer att saknas. Han var inte totaldominant i fjolårsbrynäs.

7. Färjestad
FBK sjua?! Så tänker nog många men någon gång går epoker mot sitt slut och ju äldre Jörgen Jönsson och hans farbrödskompisar blir, desto svårare kommer det bli för Färjestad. Rickard Wallin är tillbaka och han blir säkert nyttig men jag tror inte att gubbarna orkar tända till i serien. Dessutom är det ju frågetecken för målvakterna.

8. Södertälje
Jag tror nykomlingen fixar slutspel direkt. Skellefteå räckte inte hela vägen ifjol men SSK känns starkare. Jhonas Enroth i målet kan mycket väl bli årets sensation och en bra målvakt räcker ju som bekant långt i hockey.

9. Djurgården
Tredje gången gillt? Inte för DIF i år. De missar slutspelet igen. För inte kan väl Linkan vara lika bra i år? Och Hörqvist gör ju sin ”svåra andrasäsong”. Problemet för Djurgården är att även om de två nyckelspelarna är lika bra som ifjol känns inte truppen bättre än förra säsongen. Men det gör däremot nästan samtliga andra lags trupper.

10. Luleå
Ingen Mikael Renberg men 13 raka slutspel gör väl ändå att Luleå går dit en fjortonde gång? Nej, så funkar det inte och jag tror att tiden sprungit ifrån Luleå som inte förbättrat sig under de senaste åren.

11. Skellefteå
Har fått in Renberg men tappat Wernblom. Får det tufft och om inte Hadelöv är absolut på topp hela säsongen riskerar man att bli jumbo. På underhållningsfronten kan man undra om inte finska backförvärvet Kimmo Koskenkorva spelar bäst halvskadad. Dvs. när han är 40%-ig.

12. Mora
Det finns bara en fråga i Finlands bidrag till Elitserien. Men det är inte det dryga halvdussinet finska utespelarna som kan svara på frågan utan målvakten Juha Pitkämäki: Är han verkligen så bra som i fjol? I så fall har Skellefteå chans i varje match och en chans att hänga kvar utan kvalspel. Men även med en Pitkämäki i toppform tror jag att Mora får det tungt.

Sedan har man ju ingen aning om hur trupperna kommer att se ut, med artistkontrakt hit och nyförvärv dit. Tror att det passerade närmar 50 personer genom Malmös trupp ifjol men tippningar är ju ändå gissningar. Och så här går slutspelet.

Kvartsfinaler
HV71-Södertälje
Jönköpingslaget väljer först och tar ett SSK som är nöjda med att precis tagit sig till slutspel. 4-0 i matcher

Frölunda-Brynäs
Göteborgarna vill varken möta LHC eller Färjestad och får då ta sig an Brynäs som återigen väger för lätt i slutspel.

Modo-Linköping
I valet mellan pest och kolera tvingas Modo välja Linköping och den här gången hinner inte matchserien gå till sju matcher, vilket betyder att Modo förlorar.

Timrå-Färjestad
Timrå drar nitlotten Färjestad och FBK, som har laddat för slutspel sedan jul i vetskapen om att man inte kommer att vara med i toppen av serien, kör över stackars Timrå och går vidare med 4-1 i matcher.

Semifinaler

HV71-Linköping
Nästan derbystämning och det blir en hård serie där HV med sina tuffingar i spetsen avgör i en sjunde och avgörande match i Kinnarps arena.

Frölunda-Färjestad
Många slutspelsrävar i det här mötet men FBK har fler och bättre och går vidare med 4-2 i matcher.

FINAL
HV71-Färjestad
HV är favoriter med rätta och vinner SM-guldet välförtjänt. Färjestad är trots allt nöjda med att återigen ha nått final.

Järnbrist ger medaljmissar

2007-09-12T10:26:00.000+02:00

Det grymtades mycket under friidrotts-VM om svenska fjärdeplatser. Men tänk om någon från början bestämt att det skulle delas ut fyra medaljer: guld, silver, brons och järn. Hade då VM varit en succé?

Varje utövare måste bedömas utifrån sina egna premisser. Det är väldigt mycket det som det handlar om i bredd- och ungdomsfriidrotten. 5,63 i längd kan var ett personligt rekord eller ett totalt misslyckande beroende på vem som utfört hoppet. Det måste också bedömas därefter. Jag tycker att samma resonemang är tillämpligt på elitfriidrotten också.

Så låt oss då titta på de svenska insatserna. Klüft är överlägset bäst i världen och om hon inte nollar någon gren så vinner hon. Sedan fick säkert den lilla sparringen som fanns den här gången till skillnad mot förut henne att ta i lite mer och vips blev det ett Europarekord.

Susanna Kallur kom fyra efter att ha slagit personligt rekord i VM-finalen. Visst, det hade varit bättre med en medalj men jag har svårt att se hur det inte är succé. Nästa år är det OS och då tror jag att hon tar en medalj.

Mustafa Muhammeds medalj försvann när det stod klart att ingen annan ville vara med och dra. Att trots det komma fyra, och vara bästa icke-kenyan, är inget annat än succé. Medalj eller inte.

Den enda fjärdeplatsen som luktade lite illa var Holms i höjd. Att säga att en pajas vinner bara för att motståndaren hoppar högre ett fulare sätt, är inte okey. Jag kan förstå att både Stefan och pappa Jonny är besvikna men det är bara att inse att Donald Thomas har mer talang än Holm någonsin haft, men att Holm fått ut mycket mer av sin. Sedan måste jag säga att jag trodde att Holms 2,33 i första försöket bombsäkert skulle ge en medalj men så är det ibland. När andra hoppar högre. Och det spelar ingen roll hur. Faktum var att jag satt och höll på Thomas och faktiskt struntade lite grand i om Holm skulle ta medalj eller komma fyra. Medaljer är i sanning inte allt.

Sedan finns det en del intressanta sjundeplatser också. Johan Wissmans sjundeplats tillhörde kategorin succé och tar han bara ett litet, litet steg framåt så att han kan ta sig till final utan att köra slut sig helt tycker jag inte att det är orimligt att han är med och slåss om en medalj i Peking nästa år.

I damernas höjd blev det två sjundeplatser. Kajsa har haft en eländig säsong och får satsa på OS istället. Trösten är att hon ändå inte slagit Vlasic i Osaka och medaljer utan guldglans har Bergqvist mer än tillräckligt av.

När det gäller Emma Green ska man komma ihåg att hennes VM-brons från Helsingfors 2005 togs när konkurrensen var erbarmlig. Min gissning är att det inte blir fler mästerskapsmedaljer trots att Green bara är 23 år. Jag undrar om hon ens kommer att hoppa två meter någon gång men hon får gärna bevisa att mina tvivel är felaktiga.

Snart kommer min teori om varför Wissman nått världseliten och många andra svenskar inte. Samma teori gäller förresten Mattias Claesson.

Cykelsportens stålbad nödvändigt

2007-08-03T12:53:00.000+02:00

Det blir inte så ofta och oproportionerligt mycket cykel på den här bloggen men det får faktiskt vara så. Cykeltävlingarna just nu saknar värde på annat sätt än att de fungerar som utrensarna av de största stjärnorna. Man kan tycka att det här förstör för cykelsporten men jag tror att det är precis tvärt om.

Det är den enda vägen att gå, att ta hårdare tag mot dopning och verkligen sätta fast alla fuskarna oavsett hur stora stjärnor de är. I längden kommer sporten att tjäna på det och nya stjärnor kommer alltid att komma fram.

Det kastar dock en skugga över de stjärnor som varit, alltså det faktum att alla de slog var dopade. Jag tänker förstås på Lance Armstrong, som ju aldrig åkte fast även om L’Equipe hävdade att man hade bevis. Han besegrade allt och alla, inklusive folk som nu åkt fast för dopning. Men Lance la väl av i tid, innan de började testa på allvar.

Jag välkomnar upprensningen i cykelträsket för cykel är – faktiskt – en ganska underhållande sport att titta på när man väl satt sig in lite grand. Hoppas bara att Cykelförbundet försöker dra upp roten till problemet och inte bara skalar av på ytan. I så fall kanske vi får en cykelsport som åtminstone är lika ren som skidåkning och friidrott. Om nu de är rena…

Cykelsporten har knarkat ihjäl sig själv

2007-06-15T08:52:00.000+02:00

Läste en rubrik på text-tv igår: "Tre dopade i girot". Skulle varit en större sensation om det stått att tre av cyklisterna inte varit dopade. Min relation till cykelsporten har gått upp och ned genom åren men aldrig varit sämre.

Från början tyckte jag att cykling var en ganska trist sport men efter att ha slötittat lite grand på Eurosport insåg jag att det fanns en viss tjusning. Inte minst Roberto Vacchi hjälpte till att sälja sporten. Det gick till och med så långt att jag mer eller mindre kunde se hela etapper av Tour de France men sedan kom dopningsfallen tätare än Afonsomål i Holland. Och det var inga dussinlirare som åkte fast utan de allra största stjärnorna.

Det som var ytterligare frapperande var att det var en tidning som avslöjade de dopade cyklisterna, Cykelförbundet själva var tydligen inte särskilt intresserade av att avslöja sina stora stjärnor. Antar att det inte är så bra ekonomiskt.

Nu för tiden ser jag en sport som känns falsk och Vacchis upphetsning vid utbrytningar går inte längre att ta till sig. Fast kanske är det ärligare i cykelsporten än i någon annan sport: Om alla är dopade är ju tävlingen på lika villkor. Men det är inte så kul värld att leva i en värld där idrottsutövares både nuvarande och framtida hälsa offras på mammons altare.

I fortsättningen ska jag lita på mig själv

2007-04-08T13:03:00.000+02:00

Det är förgrymmat att man ska hasta iväg ett tips som inte tar sina egna djupare funderingar på allvar. ” Det känns som om Linköping redan försatt sina chanser att rubba Färjestad när man förlorade första matchen” skrev jag efter semifinal 1. Tänk så fel man kan ha, men påminner – som en slags ursäkt – om att jag påpekade innan slutspelet började att Färjestads svajiga målvakter skulle kunna märkas i en semifinal. Vilket det också gjorde.

Kul final, förresten, med Linköping mot Modo, men känns det inte lite anonymt? Även om Modo har hemvändarna Sundström och Svartvadet så är LHC:s stora stjärnor Mange Johansson och Tony Mårtensson. Jag tycker att de är mycket bra både två och ganska underskattade men samtidigt är de ju något anonymare än exempelvis Jörgen Jönsson och Johan Davidsson. Hur som helst, jämnt är det och jämnt blir det men jag tycker att Linköping känns tyngre. Tror att det avgör och mitt tips om 4-2 i matcher till LHC står fast.

Nu över till något helt annat: 3-0 mot Argentina. Tyvärr inte i fotboll men väl i tennis. Första semifinalplatsen på sex år för svensk tennis och det känns ju faktiskt ganska kul och väcker samtidigt frågan: Hur kunde Sverige vinna? Att Sverige förlorar mot Nordirland i fotboll kan lätt förklaras av att fotboll är en lagsport och att summan av delarna ganska lätt kan över- (och framför allt under-)stiga de enskilda spelarna. Men i tennis?

Hur kan det komma sig att de svenska tennisspelarna just i Davis Cup kan besegra spelare som ligger bra mycket högre på världsrankingen? Det är imponerande att lyckas få en lagkänsla i en så individuell sport som tennis och det är väl det som är förbundskaptenens stora uppdrag. Laguttagningen är ju ofta ett självspelande piano men att bygga team spirit, som det heter i business-, managment- och den den svaga svenskans värld, det är en konst. Kanske är det där Mats Wilanders styrka finns?

Fast å andra sidan är det första gången på sex år som vi går till semifinal, men det kanske trots allt är bra jobbat: De svenska spelarna har ju inte direkt rosat marknaden de senaste åren och inte ser det ut att bli någon bättring heller. Och då får man vara glad åt en semifinalplats i Davis Cup.

Kortbane-EM – i friidrott?

2007-03-22T14:12:00.000+01:00

För ett par veckor sedan var det inomhus-EM i friidrott i Birmingham. Någon som kommer ihåg hur det gick? Sverige plockade som vanligt ett gäng medaljer och det gjordes bra resultat men motståndet är ungefär som ett kortbanemästerskap i simning: Några av de bästa är förvisso där men det ses mer som en träningstävling än ett mästerskap.

Visst, det är bra för unga och orutinerade friidrottare att få känna på hur det är i ett seniormästerskap men håll med om att det är svårt att hetsa upp sig över en svensk dubbelseger i höjdhopp när knappt några konkurrenter är med. Förutom Holm och Thörnblad fanns ingen av de åtta bästa på världsårsbästalistan med och då ska man veta att alla inte ens tävlar inomhus.

Det känns som en tävling för de invigda men rent meritmässigt inte mycket högre än en världscuptävling i skidskytte. Inget ont om skidskytte, men att vinna en världscuptävling i skidskytte, eller hela världscupen för den delen, går ju inte direkt att jämföra med ett OS-guld. Eller hur, Magdalena?

Ska man då skrota inomhusmästerskap i friidrott? Ja, kanske det faktiskt. Det känns som om det funkar på ungdomsnivå men det är svårt att ta ett inomhusmästerskap på seniornivå på allvar. Liksom kortbanetävlingar i simning. Jag tror att den sortens tävlinngar till slut riskerar att urholka värdet av en mästerskapsmedalj, och det är en betydligt större fara för de något mindre idrotterna än vad man har att tjäna på uppmärksamheten idrotten får under en endaste helg.

Fegt att tippa på toppen?

2007-03-22T13:57:00.000+01:00

För första gången i den här bloggens historia satt alla tipsen. Med facit i hand kanske det var fegt att tippa att de fyra topplagen skulle gå vidare men kom ihåg att det faktiskt inte var så självklart när slutspelet skulle till att börja. För övrigt kan ju den missunnsamme trösta sig med att jag trodde att LHC-Luleå skulle bli den hårdaste matchserien.

När det gäller semifinalerna känns det som om Linköping redan försatt sina chanser att rubba Färjestad när man förlorade första matchen. Nu måste man, förutom att vinna sina återstående hemmamatcher, vinna två matcher i Karlstad. Det låter sig näppeligen göras och det är otroligt svårt att se vilket lag som ska stopp Färjestad.

Den andra semifinalserien känns betydligt jämnare. Och betydligt sämre. Inte bara det att den första matchen var erbarmlig och fruktansvärt loj: Ett lag som inte vunnit borta i slutspelet och knappt orkade slå ut Brynäs mot ett lag som fått ödsla massvis med kraft för att ta sig vidare. Modo var väldigt lite mindre dåligt än HV71 senast men hade flyt med utdelningen, i Jönköping blir det nog ett annat HV men samtidigt känns det näst intill omöjligt att sia om utgången totalt. Kan tänka mig att lagen tröttar ut varandra – någonting det säkert inte klagas på i Värmland. Om jag måste tippa att något lag går vidare får det bli Modo, men det är lika mycket en förhoppning för att det ska bli en näsbränna för den stora andelen otrevliga supportrar i Kinnarps Arena.

Färjestad ger drygt en och en halv gånger pengarna som svenska mästare. Det kan låta lite men jag tycker att det verkar vara ett bra odds. Någon som sätter emot?

Äntligen slutspel – men inga skrällar i kvartarna

2007-03-06T11:44:00.000+01:00

Äntligen dags för slutspel i ishockey! För ett par år sedan trodde jag inte att det var en mening jag skulle skriva under på. Men med den makalösa avslutningen av grundserien och slutspelsvalet känns kvartsfinalerna riktigt heta. Några tankar om drabbningarna.

Färjestad måste bara slå ut Mora. Färjestad är skyhöga favoriter och det med rätta. Rent poängmässigt är Jönssonligan den fjärde bästa kedjan i Elitseriehistorien och dessutom har laget den poängbästa backen genom tiderna i Janne Niskala. Att målvakterna möjligen inte är SM-guldmålvakter kommer inte att märkas förrän tidigast i semifinalerna. Mora har seriens bästa målvakt i Juha Pitkämäki och vassaste målgöraren i Pavel Brendl och även om Mikael Simons gjort fem mål på de fem senaste matcherna så får Mora vara glada om de vinner en enda match. Som en extra försvårande omständighet har laget dessutom ingen trepoängare i Löfbergs arena.

Seriens fulaste lag mot det minsta. HV71 borde köra över formsvaga Brynäs men håller Erik Ersberg i slutspelet. Vi får väl se. Robert Kristan i Brynäskassen har bara släppt in ett mål på de två matcher han stått mot Jönköpingslaget och jag tror att det blir en hård serie. Men HV:s backbesättning gör att jag tror att serietvåan går vidare.

Modo hade inget lätt val att göra: Man hade minusstatistik på alla lag på plats fem till åtta och man tog Timrå istället för Luleå. Nu blir det västernorrlandsderby mot ett Timrå som knappt gör mål över huvud taget. Om jag minns rätt har man gjort mer än ett mål två gånger på de tio senaste matcherna. Det håller inte i ett slutspel mot ett av seriens bästa lag. Det här känns som den kanske svagaste kvartsfinalen och just det gör att Modo trots allt går till semi.

Linköping är formstarkt men låg faktiskt på kvalplats så sent som för två veckor sedan. Luleå är laget som ingen ville välja. Den klart öppnaste serien och mycket hänger på Stana i LHC-kassen. Spelar han som på slutet så vinner Linköping, darrar han – som i sin första tid i LHC – så vinner Luleå. Tror ändå att Linköping drar det längsta strået och det innebär att de fyra topplagen alla går vidare, för bara tredje gången på elva år.

Det betyder att semifinalerna blir Färjestad-Linköping och HV71 mot Modo. Men det är klart, det är ett tag dit…

Skylla sig själv?

2007-02-28T10:08:00.000+01:00

Kanske får man verkligen skylla sig själv när man försöker tippa slutspurten av Elitserien. Jag, liksom Skellefteå, gick på en riktig mina i SAIK:s match mot Frölunda. Det ser ut att bli kvalserien för Skellefteå trots att man slagit rekord för antalet poäng för en nykomling i Elitserien. Tungt! Och risken är nog stor att laget åker ner i Allsvenskan. Dels har man ju inte direkt något lysande facit i Kvalserien och dels så har man nog inte varit inställda på att spela kvlaserien den här säsongen. Nu är det ju inte klart att det blir så heller men mycket talar i dagsläget för det. Men det hinner nog svänga ett par, tre gånger till på de två omgångar som är kvar.

För övrigt har vi ett konstigt scenario alldeles runt hörnet. Om Linköpng slutar sexa, Luleå eller Djurgården sjua och Frölunda åtta kommer följande att hända. Seriesegrarna Färjestad väljer mellan sjuan och åttan och tar då förstås Djurgården eller Luleå. Då får tvåan HV71 välja mellan Frölunda och Linköping. Snacka om pest eller kolera. Däremot kan trean välja att istället möta den troliga, och mycket formsvaga, femman Timrå.

Släpp kvartsfinalvalet fritt, låt ettan välja mellan lag fem till åtta, sedan väljer tvåan fritt och sedan trean på de två lag som är kvar. Visst, det kanske drabbar femman i serien men det känns ändå rättvisare än att det drabbar tvåan.

Ensam Ersberg, laddande Linköping och torkande Timrå

2007-02-26T17:31:00.000+01:00

Slutspelsjakten går vidare men, tro det eller ej, det händer saker i andra änden av tabellen också. Det mest anmärkningsvärda är väl att Erik Ersberg släppt in tolv mål på sju perioder och nu senast blev utbytt. Undrar om det beror på stora slutspelsdarren eller på att HV-utespelarna gett upp tanken på att fånga in Färjestad och istället åker omkring och gör ingenting. Utom möjligen att mentalt ladda för slutspel.

Linköping verkar kommit igång ordentligt och frågan är om de inte går om Timrå i tabellen till slut. Kanske är det av akademiskt intresse men det måste kännas skönt att gå in i slutspel med den form som LHC har.

Omvänt då för Timrå som faktiskt ledde serien efter första tredjedelen men hade man räknat tabellen från november hade det blivit kvalserie för Timrå. Laget har gjort mer än ett mål två gånger de senaste nio matcherna. Och då var en av de gångerna senast när man gjorde två mål sista minuten vid ställningen 1-5. Någonting är galet i Timrå och om jag fick välja skulle jag gärna ta dem i kvartsfinal. Återstår att se vem som får den turen, nitlotten blir med största säkerhet att få Linköping.

Streckstriden är inte mycket att säga om. Hade de som lägger matcherna bestämt matchordningen efter varje omgång kunde de inte gjort det bättre än så här: Alla sex lagen kring strecken möts ikväll. Mest spännande är på sätt och vis Skellefteå-Frölunda där det skiljer 15 mål i målskillnad från lagens senast spelade match. Trots det tror jag att Skellefteå vinner ikväll och att det blir kvalserie för göteborgarna. Vi får väl se!

Osannolikt osannolikt

2007-02-19T08:43:00.000+01:00

Det finns inte många ord kvar för att beskriva det inferno som råder kring strecken i Elitserien. Alldeles strax kommer mina tankar om det men först en liten tanke. I och med att det är så jämnt kring strecken glöms det bort att det är otroligt jämnt på alla platser i tabellen där inte Malmö befinner sig.

Färjestad leder med sex poäng men har två matcher mer spelade än HV71; kampen om att få hemmaplansfördel genom hela slutspelet är hård. Det skiljer en poäng mellan trean Brynäs och femman Timrå. Både hemmaplansfördel och en möjlighet att få möta lag sex i Elitserien står på spel. Men visst, i förhållande till streckstriderna är ju det här hur ointressant som helst.

6 Luleå 68p
7 Skellefteå 68p
8 Djurgården 67p
9 Mora 67p
10 Frölunda 66p
11 Linköpin 66p

Djurgården och Frölunda har en match mer spelad medan Mora och Djurgården är de lag
med bäst form av de här lagen. Så här ser det återstående spelprogrammen ut:

LULEÅ:                             Timrå (h), Malmö (b), Mora (h), DIF (b), Frölunda (b), Brynäs (h)
- Möter inget topp-4-lag, alltså bara matcher mot konkurrenterna om slutspelsplatserna.

SKELLEFTEÅ:                 Linköping (b), Modo (h), Färjestad (b), Frölunda (h), HV71 (h),
HV71 (b)
- Möter alltså ingen av de tre bottenlagen och topp-2-lagen tre gånger.

FRÖLUNDA:                    Modo (h), HV71 (b), Skellefteå (b), Luleå (h), Timrå (h)
- Bara två bortamatcher kvar.

LINKÖPING:                    Skellefteå (h), Timrå (b), Malmö (h), Mora (b), Brynäs (b),
Djurgården (h)
- Möter bara ett topp-4-lag och de fyra lägst placerade lagen SAIK, MIF, Mora och DIF.

DJURGÅRDEN:              Mora (h), HV71 (h), Luleå (h), Malmö (b), Linköping (b)
- Har tre hemmamatcher kvar men avslutar med två borta. 

MORA:                              Djurgården (b), Brynäs (h), Luleå (b), Linköping (h), Modo (h),
Modo (b)
- Hälften av matcherna mot Brynäs och Modo plus ytterligare en mot Luleå. 

När jag tittar på det här och försöker sluta mig till vilket lag som har det bästa
utgångsläget väcks onekligen en hel del frågor: 
*Är det verkligen en nackdel att få möta topplagen, laddar inte de bara för slutspel?
Tydligaste exemplet är väl Skellefteå som möter HV71 två gånger i rad de sista två
matcherna. HV kan redan ha vunnit serien och bara vila sig. För att inte tala om att
de inte vill visa någonting, om läget är sådant att de kan få möta Skellefteå i kvartsfinal.
* I en så jämn serie, spelar det någon roll vem man möter?
* Kan man möjligen räkna in Timrå på 77 poäng och en match mer spelad bland
strecklagen, eller är de för starka nu när de fått tillbaka så mycket folk från skador?
Laget har gjort sex mål på de senaste sju matcherna…
* Kommer topp-4 göra allt för att inte komma fyra för att slippa möta Timrå som
kanske kommer igång lagom till slutspelet när man fått tillbaka de skadade spelarna?

Så många frågor och så få svar. Luleå har hela tiden känts som om de är klara för
slutspel men nu befinner även de sig väldigt inblandade i strecksmeten. Kanske inte
något de räknat med, blir de spända nu?

Nåja, här kommer mina gissningar, antagligen inte bättre än någon annans men
troligen inte sämre heller. Så här slutar tabellen:

Luleå 79p
Skellefteå 74p 
Djurgården 74p 
Mora 72p
Linköping 71p 
Frölunda 68p 

Varför det slutar just så här? Luleå är för bra, LHC och Frölunda för nervösa,
Skellefteå har ingenting att förlora och Mora är kanske lite för nöjda över att
slippa kvala. Djurgården går väl till slutspel på gammal vana, även om traditionen
bröts förra året.

En osvensk skalle?

2007-02-07T14:02:00.000+01:00

Maken till vinnarskalle var det länge sedan jag såg sitta längst upp på huvudet på en svensk. Anja Pärson har knappt kommit i mål i en enda tävling i vinter (nåja, en lätt överdrift) och så är det VM på hemmaplan. Då bestämmer hon bara sig: Jag ska vinna. Och så gör hon det.

Vissa människor verkar ha den egenskapen och den kanske inte är så sympatiskt i det vardagliga livet (tänk att ha en chef som var likadan) men i idrottens underbara värld är det häftigt att skåda. Vet inte vad den kommer ifrån, den där egenskapen, den där metala dispositionen eller vad det nu är. Men den är otroligt imponerande.

Möjligen är egenskapen inte alls osvensk med tanke på att det ändå funnits ett par "Anja-psyken" tidigare i svensk idrottshistoria och att det demografiska urvalet inte är så stort som i andra länder. Men i jantelagens Sverige måste vi väl säga att någotning som är bra, häftigt och helt otroligt är osvenskt. Eller hur?

Vem har planerat det här?

2007-02-05T11:42:00.000+01:00

Det verkar vara VM i varenda skidsport just nu: Skidskytte till vänster, Åre till höger och rakt fram ligger skid-VM i Sapporo och väntar. Det är för mycket. Det som fungerar under ett OS funkar inte på egen hand.

Anledningen att det fungerar i OS är just för att det är olympiska spelen. Varje medalj är härlig och underbar men vem bryr sig om att ACO redan tagit två medaljer på två starter i VM och att Super G blev uppskjutet? Visst, många bryr sig, men det känns samtidigt som om mästerskapen tar ut varandra.

Vad sägs om att lägga VM i skidskytte i mitten av februari, alpina VM i slutet och skid-VM i mitten av mars? Så att man hinner andas. Fast FIS (det roligaste namnet på en organisation?) kanske inte bryr sig om vad skidskytteförbundet planerar eller hur alpnisterna tänker? Jag tror att de borde det. Precis som det skulle gynna ishockeyn intressemässigt att bara ha VM vartannat år och definitvit inte VM-år. Men jag antar att det är pengarna som styr och ska man gå efter tittarsiffror verkar publiken köpa att det är hockey-VM varenda år.

Men i fallet med de krockande skidmästerskapen tror jag att de skulle tjäna på att sprida ut mästerskapen. När det gäller såval allmänhetens som medias intresse och inte minst ekonomiskt.

Meningslös bandyrunda, spännande hockeystrid och ett önskat grenbyte

2007-01-30T20:05:00.000+01:00

Tänk dig ett gruppspel i fotbolls-VM med Brasilien, Cypern, Irland, Togo och Filippinerna. Tänk dig dessutom att det bättre laget vinner bra många fler matcher än vanligt i fotboll. Skulle inte ett gruppspel kännas meningslöst då?

Ungefär så är det i bandy-VM där förstås Ryssland är Brasilien, Sverige är Irland och Finland Cypern. Visst, de tre kanske kunde spela någon slags grupsppelsrunda men vad gör Togo och Filippinerna där? Låt de länderna spela i B-gruppen tillsammans med de andra blåbären och vinnaren där kan få spela en playoffmatch mot den som kommer sist i A-gruppen. När det gäller A-gruppen kan kan ju Brasilien-Ryssland få gå till final direkt.

Annars är väl risken att det smala intresse som finns för bandyn blir ännu mindre.

För övrigt: Fortsatt sjukt jämnt i Elitserien och än värre blir det väl nu när till och med Mora - som jag trodde laddade för spel i kvalserien - börjar vinna. Stalltipset är väl att Mora ändå får kvala och att Skellefteå och Linköping missar slutspel. Jo, faktiskt Linköping. Om de ska till slutspel måste det vända väldigt snart och i de närmaste tre matcherna väntar HV, Färjestad och Frölunda. Dessutom har Djurgården kvar att möta Malmö två gånger, Mora har sex av de sista nio matcherna på hemmaplan och Frölunda är nog det bästa laget av de kring strecket. Men vi får väl se.

Till sist: Christian Olsson skadad igen, någon som är förvånad? Undrar om hans fot/knä/ben håller bättre för höjdhopp, i så fall är det nog dags att byta gren snart. Fast kanske är det för sent, det verkar som om resultatnivån i manligt höjdhopp är på väg upp och tiderna när man kunde ta EM-brons på 2.27 är minnen blott. Hoppas det. Och hoppas att Christian Olsson byter gren. Inte för att jag vill att han ska tvingas byta gren men det skulle vara otroligt kul att se hur bra han skulle kunna bli. Borde inte han också vara sugen på att få reda på det?

Hockeyns galna slutspels-"lottning"

2007-01-23T13:26:00.000+01:00

Elitserien i ishockey är intressantare än på länge. Det är jämnt på alla ställen förutom där Malmö är och det finns profiler som Bäckström, Brendl och Bremberg men en sak är väligt konstig.

När väl de 330 grundspelsmatcherna är spelade ska slutspelet bestämmas. Den som vann Elitserien har rätten att välja först. Men bara mellan sjuan och åttan. Det betyder att den som kommer tvåa inte alls får välja medan det lag som kommer trea får välja mellan femman och sexan. Att sedan fyran får ta det lag som blir över känns ju självklart.

Det knasiga är att den som kom tvåa i serien inte alls får välja. Och har de otur blir det ett lag i grym form som faller på deras lott. Låt säga att HV71 vinner Elitserien, Brynäs kommer tvåa, Luleå kommer sjua och Frölunda spurtar till sig en åttondeplats. Självklart väljer HV att möta Luleå - som inte vunnit en kvartsfinalserie på fem år - medan Brynäs tvingas ta sig an förra årets silverlag Frölunda.

Det orättvisa består i att laget som kommer trea, låt oss säga Modo, nu kan välja mellan femman och sexan, lag som har sämre slutspelsfacit än Frölunda. Trean får det alltså lättare än tvåan!

Så vad göra? Det är ganska enkelt. Ettan väljer fritt mellan lag fem till åtta, sedan väljer tvåan mellan de lag som är kvar, sedan får trean välja och fyran får ta det lag som blivit över. Det verkar bra mycket mer rättvist om du frågar mig.

JVM kom, sågs inte och försvann

2007-01-04T14:37:00.000+01:00

Nu ska jag ärligt säga att jag inte aktivt försökt att följa junior-VM i ishockey. Å andra sidan är det nästan bara SVT som gör något väsen av det. Och det är de som visar det hela, konstigt nog...

Men det är klart, lägger man det under jul- och nyårshelgerna så blir ju fokus om möjligt ännu mindre än det skulle ha blivit om det fanns ordentligt med medieutrymme som i exempelvis slutet november. För att inte tala om att folk kanske har annat att än idrott att tänka på 20:e till 31:a december. För övrigt sjukt skumt att de Elitserieklubbar som satsar på att få fram egna juniorer istället för att köpa eller hyra in finnar, tjecker och slovaker belönas genom att få sina juniorer bortplockade i sex matcher.

Visst, det är bara 10% av matcherna och det kanske ska mycket till för att man ska missa slutspel/hemmaplansfördelen i avgörande matchen/klara sig undan kvalserien på grund av eller tack vare att vissa lag saknar ett par tongivande juniorer men det kan ju faktiskt hända. En mycket märklig situation tycker jag.

Kanske är det därför som JVM ligger runt jul och nyår, eftersom det är lite färre matcher än vanligt då, men både tidpunkten och sättet som man belönar klubbar som satsar på egna juniorer måste nog ses över.

Fotbollen och ishockeyns eventuellt skilda väsen och frågan om bragdmomentet i Bragdguldet

2006-12-12T09:54:00.000+01:00

Fotbollen har sitt väsen och ishockeyn sin. Men vad består de egentligen av? Svårt att säga, men visst är de olika. Rent spontant skulle jag tycka att ishockeyn borde vara mer taktiskt driven, med alla avbrott och de möjligheter det ger för tränaren att ge instruktioner. Och fotbollen borde vara mycket mer svåröverskådlig, inte minst för en tränare som ofta bara har kontakt med en eller ett par spelare under pågående match.

Men jag tror att det är precis tvärt om. I ishockeyn går det för fort för att man i varje moment ska hinna göra det taktiskt bästa. Visst, det sitter i ryggraden hos många spelare, men det är ju också därför som nya direktiv är så svåra att tillämpa. I fotboll däremot går det betydligt långsammare och det finns mer tid till att koppla in hjärnan på det taktiska hjulspåret.

Kanske är det därför som det händer mer i ishockey? Kanske är det därför folk pratar så otroligt mycket taktik när det gäller fotboll? Eller så är det inte någon större skillnad utan bara folk som jag som vill teoretisera kring idrott. Fast det egentligen inte går. Eller gör det det?

Till sist: när ska Svenska Dagbladets bragdjury bestämma sig för om det är en bragd eller en fantastisk idrottsprestation som man ska premiera. Det verkar växla lite från år till år och ibland får idrottare utmärkelsen för – vad det verkar som – lång och trogen tjänst.

Inget ont om Anja Pärson men om det är en bragd man pratar om borde ju Damkronorna ligga klart före. Och om det bara är prestationen i sig så känns ju Tre Kronors insats större. Nåja, det är ett svårt val, jag skulle bara önska att det fanns en tydligare linje när det gällde bragdmomentet. Så att vi som tycker om allt vet exakt vad det är vi ska ha åsikter om.

Som det är nu blir ju känslan bara: Visst, det var hon väl värd men det var ju många andra också.

Spela cupfinalen i fotbollsväder!

2006-12-05T11:33:00.000+01:00

Svenska cupen är en gåta på många vis. För det första att klubbarna inte satsar hårdare när en cupvinst ger en av väldigt få platser till det europeiska cupspelet. För det andra publiksiffrorna, men det kanske har att göra att inget lag har hemmaplan eftersom finalen spelas på Råsunda.

Fast när jag tänker efter så kanske det inte är så märkligt att inte så många vill stå och frysa den elfte november för att se Gefle mot Helsingborg. Den tanken leder mig till mitt förslag: Spela cupfinalen mitt under den allsvenska säsongen, någon gång under högsommaren i slutet av augusti.

Kvartsfinalerna var i år färdigspelade den 27 juli och då kan det inte vara omöjligt att spela semifinalerna och finalen inom någon månads tid. Man får väl flytta ett par allsvenska matcher i värsta fall, eller så lägger man in andra respektive fjärde helgen i augusti som cuphelger i spelschemat, och försöker på så vis också få lite fokus på Svenska Cupen.

Jag inbillar mig inte att det skulle bli en folkfest direkt men jag tror nog att fler skulle gå och se cupfotboll om de avgörande matcherna spelades en sensommarkväll istället för en isande kylig novemberdag. Med mer fokus på cupen kanske också klubbarna skulle satsa mer och vem vet, vad det lider kanske vi skulle kunna få en inramning värdig svenska cupen.

Jag vet i alla fall att jag hellre går och ser en cupsemifinal mellan till exemepel Malmö FF och Halmstad på Råsunda den 11 augusti än den 11 november. Faktum är att jag gärna skulle gå om den spelades i augusti, men inte skulle komma på tanken att gå i november. Gissningsvis är jag inte ensam om den tanken, när ska Svenska Fotbollförbundet förstå det?

Defensiva bortatränare ger hemmafördelar

2006-11-28T11:08:00.000+01:00

De största svenska friidrottsstjärnorna har skrivit ett brev till regeringen där de kräver att regeringen ska stötta framtida friidrottsmästerskap i Sverige. De säger bland annat att ett mästerskap på hemmaplan är extra motiverande när det är tungt att träna och att ett mästerskap på hemmaplan inspirerar såväl elit som unga knattar.

Nu vill jag inte gå in för mycket på politik, det här ska ju vara en sportblogg, men visst vore det bra för Sverige med mästerskap på hemmaplan. Det går ju alltid bra för hemmanationer, oavsett idrott och det är ju kul och dessutom generar ju de utländska besökarna skatt till Sveriges skattekista. Så visst, jag är för mästerskap på hemmaplan. Men det som är mest fascinerande är den så kallade hemmaplansfördelen.

I Premier League har två av tjugo lag tagit fler poäng borta än hemma och här är siffrorna för några andra serier:
Serie A: 3 av 20
La Liga: 6 av 20
Elitserien i ishockey: 2 av 12
NHL: 10 av 30 lag
NBA: 3 av 30
Allsvenskan 2006: 3 av 14

Det är alltså en stor fördel att spela hemma. Varför? Det är svårt att säga och spelarna själva verkar också ha svårt att sätta ord på vad det är. Planen är ju om inte exakt densamma – i fotboll kan ju planens mått variera – nära nog lika stor. Visst, hemmastödet från supportrar hjälper förstås till, det är väl bara mänskligt att de spelare som alla i publiken hejar på lyfter sig lite grand. Samtidigt kan man ju tycka att med alla de vinnarskallar som finns på elitnivå borde det generera nästan lika mycket jävlar anamma hos bortaspelarna som positivt tänkande (eller vad det nu är) hos hemmaspelarna.

Det har pratats om en bekant miljö, att det är skönt att veta hur omklädningsrummen ser ut. Att omklädningsrummen kanske till och med är bättre för hemmalagen. Men även det är ju något som inte borde påverka elitidrottsmän så värst mycket. Liksom resorna för bortalaget. Det enda professionella idrottare gör är ju att vara fokuserade på sin insats, då borde ju inte en resa på några timmar störa alltför mycket.

Hemmadomare, då? Där finns säkert en delförklaring eftersom domarna bara är människor och säkert undermedvetet ger efter för hemmapubliken. Det brukar antalet straffar för hemma- respektive bortalag visa säsong efter säsong.

Den största anledningen? Jag tror att det är tränarnas taktik. På bortaplan backar man hem, “då behöver vi inte bjuda publiken på underhållning” brukar det heta. Men varför envisas tränarna med att backa hem på bortaplan när det bevisligen ger färre poäng? Inte minst med trepoängssystemet borde det ju onekligen vara bättre att satsa framåt och vinna en match av tre än att spela två oavgjorda och förlora en. Så varför backa hem på bortaplan?

Samtidigt borde ju med min logik Gefle vara ett lag som går emot statistiken – de bjuder ju inte direkt på champagnefotboll ens på hemmaplan – men det gör de inte. Inte i år i alla fall även om man i fjol tog fler poäng borta än hemma. Å andra sidan var de betydligt starkare hemma än borta i Superettan men då spelade de kanske inte lika tillbakadraget över huvud taget?

Mysteriet med hemmaplansfördelen i lagsporter finns kvar och jag förstår fortfarande inte varifrån den kommer. För att inte tala om den i de individuella idrotterna men den är ju ett helt annat kapitel.

Varför spelar yttrarna på fel kant?

2006-11-21T10:54:00.000+01:00

De senaste åren har ytterspelet i fotbollsvärlden blivit allt mindre klassiskt, i den meningen att man idag sällan ser yttrar som slickar kanterna. De få som finns idag är närmast kvarlevor från en svunnen tid, till exempel Ryan Giggs.

Idag bryter yttrarna istället in i mitten och söker skott och passning istället för att komma runt på sin kant och slå inlägg. Med intåget av 4-3-3 och 4-2-3-1 finns ju inte ens den klassiska yttern med på pappret utan är omgjord till anfallare. Och även lag som spelar 4-4-2 använder sig inte alltför sällan av en innermittfältare på en av ytterplatserna.

Inget ont om denna utveckling men en tanke är att om nu ytterspelet inte ser ut som det en gång gjorde, varför envisas då tränarna med att spela vänsterfotade spelare till vänster och högerfotade till höger? Vore det inte bättre, om målet ändå är att bryta in i banan, att de fick byta kant? Tänk vilka skottlägen som nästan automatiskt skulle uppstå. Sedan behöver ju inte det betyda att yttrarna bara bryter inåt för skott men jag tror att spelarna idag, med all den träningsmängd de har i sina ben, klarar att slå de där inläggen med "fel" fot. Tänk vilka skottlägen - och vilka mål - det skulle bli om man spelade till exempel Steven Gerrard till vänster Arjen Robben till höger.

Men det är väl som när vissa spelare ständigt får speltid i ett lag och ingen förstår vad han har där att göra. Kanske ska man lita på att tränaren, som ser spelaren spela varje dag, har bättre koll. För inte kan det väl vara så att de bara inte tänkt på att det faktiskt går att byta kant på spelarna när spelet förändras?

Motståndare till sitt eget lag?

2006-11-09T21:05:00.000+01:00

Det var en märklig syn. Att se hela djurgårdsklacken jubla – när Djurgården släppte in ett mål. Jag har mycket lättare att förstå att man gör nästan vad som helst för sitt lag – på bekostnad av privatliv, den egna ekonomin och mycket annat – än det hat som de här supportrarna måste hysa mot motståndarna, i det här fallet AIK.

Hur kan man ta både tid och pengar och bege sig till Borås för att heja mot sitt eget lag? Jag förstår mycket väl att supportrarna var besvikna med årets säsong efter tre SM-guld de senaste fyra åren. Men ändå. Kanske var det ironiskt på något vis men i sådana fall förstår jag inte ironi – och jag ska ändå tillhöra den ironiska generationen.

Självklart har man som supporter vissa motståndarlag, rivaler, som man inte unnar att vinna. Men att vilja det så mycket att man hoppas att ens eget lag förlorar trots att de själva kan nå medaljplats övergår mitt förstånd.

Undrar förresten vad som hänt om Peter Fröjdfelt blåst straff på övertid? Vem hade tagit straffen? Fast för spelarna var det säkert inte alls lika dramatiskt, vem av dem har ett blårandigt hjärta? I dagens fotboll byter spelarna klubbar oftare än skjortor och vid en snabbtitt i truppen känns det bara som Niclas Rasck har ett djurgårdshjärta. Och han kom till klubben när han var 30 år gammal. Förresten, Stefan Batan ska tydligen ha ett stort hjärta för den klubb han spelar i, oavsett vilken det är.

För övrigt har jag knappt hört en enda AIK:are som på allvar är upprörda över att Fröjdfelt inte blåste straff. Kanske har de förstått att det inte var där de tappade guldet utan att sådana situationer jämnar ut sig över en säsong. Kanske har de förstått att de inte förlorade guldet utan vann silvret även om de var med och kämpade ända till sista omgången. Kanske förstod de att njuta av den här säsongen och inser att nästa år kommer bli bra mycket tuffare. Inte så mycket för att det där andra året är så mycket svårare utan för att Tjärnström bli äldre och de knappast får en så pass skadefri säsong igen.

Säljes till högstbjudande: Klubbkänsla

2006-11-01T10:09:00.000+01:00

Såg ett inslag på tv-sporten om djurgårdssupportrar som till varje pris ville förhindra att AIK vinner SM-guld. Den meningen som fastnade på min hjärna var den som sades om spelarna: har de nåt [Djurgårds-]hjärta så lägger de sig. Det vill säga det värsta för en djurgårdare är att AIK vinner och de som har makt att se till att AIK inte vinner bör göra det.

Min spontana tanke är: Vilket decennium lever de här supportrarna i? Det där med klubbkänsla hos spelare är förlegat och någonting som fans bara kan hoppas på. Ett sätt vore ju förstås att göra som Gefle och satsa på ett kollektiv, med spelare som stannar länge, men exakt vilka av till exempel Andrej Komac och Lance Davids – eller för den delen Mattias Jonsson – förväntar sig dessa supportrar ska ha ett så enormt djurgårdshjärta att man kommer lägga sig, kanske till och med på bekostnad av en egen Royal League-plats?

Det är knappast troligt med den omsättningen av spelare som Djurgården har att tro att det ska finnas hjärta för klubben. Man får, liksom de flesta andra klubbar, vara nöjd om det finns ett antal spelare som har känsla för klubben och ändå är tillräckligt bra för att platsa i truppen.

Att sedan supportrar har en övertro på spelarnas lojalitet mot en klubb de varit i ett kortare tag är ganska tydligt när folk tror att Kim Källström är djurgårdare. Han säger själv att Häcken och Göteborg är hemma och han var ändå i Djurgården ett relativt långt tag. Det skulle vara intressant att höra om Kennedy Bakircioglü känner sig som hammarbyare och om Tobias Linderoth är guligan i själen. Eller om det bara är fansen som tror det.

Gult måste kunna bli rött

2006-10-24T14:19:00.000+02:00

Hoppas, hoppas jag blir varnad. Orden finns i huvudet på fotbollsspelaren som just gjort en grov överträdelse och riskerar så mycket mer än en varning. Men om domaren väljer att varna honom kan han inte bli videogranskad efteråt och därmed inte heller avstängd. Om domaren däremot ger rött kort – eller helt missar situationen – då kan Tävlingsutskottet, eller vilka det nu är, bedöma incidenten efteråt. Helt galet.

Igår var det Jon Jönsson som knäckte näsbenet på Erkan Zengin, veckan innan var det Kalmars brasse Ari som sopade till Jönssons mittbackskollega Andreas Augustsson. Båda armbågarna gav gult kort och därmed är historien utagerad. Den regeln måste ändras!

Jag antar att regeln är till därför att tilltron till domarna inte ska undergrävas: Om man ändrar alltför mycket i efterhand bryr sig snart ingen om vad som händer på själva planen. Jag håller med om man inte ska hålla på och korrigera för mycket efteråt men att man inte ska göra det för att domaren bedömt en incident som värd ett gult kort blir skevt. En domare som missar en situation men hör upprörda hemmasupportrar skrika och ser blod forsa kan ju inte låta bli att varna närmaste spelare samtidigt som han ju inte kan visa ut någon för något han inte riktigt sett. Alltså: Gult kort.

Alla gula kort ska förstås inte granskas i efterhand men de grova övertrampen ska beivras och därför ska videogranskningskommittén eller vad den heter sättas i arbete mer och oftare. Fram för en armbågsfri Allsvenska.

För övrigt vinner nog Elfsborg SM-guld trots förlusten igår. AIK verkar vara ur slag efter all Norlings mixtrande, det som var så framgångsrikt tidigare på säsongen. Helsingborg måste slå Elfsborg och knappast ens det räcker. Den mest komiska situationen uppkommer om Djurgården i sista omgången slår Elfsborg och AIK därmed tar guldet. Hade för övrigt kunnat bli en mångfacetterad guldfajt om inte Hammarby hade blivit av med tre poäng. Men Elfsborg hade nog vunnit ändå.

Opartiskhet i Kim-eller-Anders-frågan

2006-10-13T10:46:00.000+02:00

EM-kvalmatchen mot Island var som en flashback från tiden när Sverige byggde sitt spel på säkert försvar och förhoppningen att lyckas peta in någon boll framåt. Det gick vägen mot Island och att spelet inte var så sprudlande är lätt att förlåta när poängen trillar in.

Det var inte Lagerbäcks förstaval på särskilt många positioner och när det gäller den ständiga, numera vattenbaserade, frågan om Anders eller Kim var det egentligen svårt att tolka signalerna från Spanien- och Islandsmatcherna.

Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel att starta med Anders när han bevisligen är i bra form även om det principiellt borde smälla högre med en plats väldigt nära startelvan i en av Europas bästa klubbar än att dominera i Allsvenskan. Om det ens är det Anders Svensson gör. Men 2-0 mot Spanien säger ändå att Lagerbäck valde rätt den gången.

Mot Island fanns inget val och Kim gjorde en godkänd match, framför allt med tanke på att mittfältarna runtomkring honom var reserver, utom möjligen Alexandersson. Men det störde mig att Strömblad och framför allt Hysén lyfte Kim Källström till skyarna i Islandsmatchen. Jag tyckte över huvud taget inte att Sverige spelade särskilt bra men, som sagt, det må vara förlåtet. Däremot tycker jag att det drar ett löjets skimmer över herrar kommentatorerna när de så tydligt förordar Kim.

Jag är ganska säker på att de inte prisat Anders Svensson på samma sätt om han gjort samma insats som Kim gjorde mot Island, men det tillhör dessvärre kategorin saker som vi aldrig får veta med säkerhet. Jag tycker att man ska kunna kritisera landslagets spel och i samma andetag vara nöjd med de tre poängen. Blågult spelade inte bra mot Island, Micke Nilsson blev – återigen – uppsnurrad på sin högerkant och något vidare spel hade inte Sverige, trots att Island inte alls backade hem som förväntat.

En medioker insats som dock var värdefull i det att de tre poängen bärgades men det jag kommer minnas matchen för var en mindre en medioker insats av kommentatorerna. Det minsta man kan begära är väl att de ska försöka vara objektiva. Att sedan Glenn Hysén säger resolut om var tredje brytning kan jag leva med men försök nästa gång att inte ha så förutfattade meningar om de svenska spelarna.

Tyckte för övrigt att Kim var helt okay, men inte mer.

Till sist. FIFA har nominerat 30 herrspelare till titeln Världens bästa fotbollsspelare. Läste igenom listan och som vanligt finns de flesta av de personliga favoriterna med och som vanligt är man mindre förtjust i några av de nominerade. Men så läser jag igenom listan en gång till och hoppar till: Luis Figo finns med! Även om han tydligen var bättre än på länge i det Inter som via buggning blev mästare förra året så känns han långt ifrån de 30 bästa fotbollsspelarna i världen. Istället för att rabbla upp alla som jag tycker är bättre nöjer jag mig med att konstatera att till och med på samma landslagsmittfält finns en spelare som är bättre men inte med på 30-listan: Maniche.

Färst skador vinner

2006-10-04T09:21:00.000+02:00

När AIK och Hammarby vann sina senaste SM-guld hade de en sak gemensamt: de hade nästan löjligt lite skador. Man spelade med samma lag match efter match och i en serie där nästan inga klubbar kan behålla de bästa spelarna avgör samspeltheten. Det är samma sak för Elfsborg i år och även om AIK använt typ 17 olika startelvor har det oftast varit Rickard Norlings taktiska val som avgjort, inte att han saknat spelare på grund av skador.

Om man jämför till exempel Malmös och Hammarbys förstaelvor med de två serieledarnas är de, om inte bättre så i all fall, minst lika bra. Men skador har ställt till det och därför har vi de två gulsvarta i delad serieledning.

Det sägs at Helsingborg i sin hysteriska form ska kunna utmana om guldet men det känns inte riktigt som det kommer räcka hela vägen fram för dem. SM-guldet blir gulsvart men di rödblåe kan mycket väl knipa lilla silvret och frågan är om inte IFK Göteborg tar bronset. Måste ändå imponeras av att IFK alltid verkar finnas med där uppe, trots att truppen i år – liksom en hel del andra år – inte ser så märkvärdig ut.

Sedan kan man fråga sig varför det är så stort att NHL drar igång när Elitserien redan börjat. Visst, de allra bästa spelarna finns over there men ska man jämföra Eliteserien med världens bästa liga så står den ju sig bra, det visade inte minst lock out-året. Om man istället jämför med den fotbollsfeber som råder (har rått?) kring Allsvenskan och sedan jämför den med den bästa fotbollsligan i världen blir det nästan löjligt. Men jag antar det är passionen för laget som gör det och inte passionen för kvalitet.

Vilken är då bästa ligan? Ja, föredrar man skönspel är det nog den spanska, föredrar man lite hårdare spel är det den engelska och föredrar man fusk är det den italienska. I alla fall i Europa, kan inte säga att jag har så bra koll på den brasilianska ligan annat än att den verkar vara den enda där det föregår mer fuffens än i den italienska motsvarigheten.

AIK eller Elfsborg?

2006-09-26T21:23:00.000+02:00

För visst blir det ett gulsvart SM-guld. Det känns som det är klart även om AIK skulle förlora kvällens derby mot Hammarby. Om vi struntar i preferenser i den guldstriden och tänker ett steg vidare, och resonerar kring vilket som skulle vara bäst för Sverige istället för i Sverige. Och då tänker jag förstås på nästa års Champions League.

Elfsborg har ju ett betydligt namnkunnigare lag och ett trevligare spel att titta på. Men. Att ha ett spel där man spelar ut motståndarna i Allsvenskan gör det antagligen svårt att ställa om sig och spela grisspel i Europa. Ett exempel på det är Djurgården som dominerade stort i Sverige och försökte sig på samma sak i Europa. Det höll ett tag men det var det året då Djurgården hade bättre spelare än de som finns i något allsvenskt lag idag.

AIK spelar mer defensivt och disciplinerat än Elfsborg och har dessutom en stabilare målvakt och borde passa bättre i Europa. Å andra sidan har Elfsborg Magnus Haglund, en vad det verkar duglig tränare och kanske kan han ställa om Elfsborgs spel till en defensivare Europavariant? Eller så är AIK mera lämpat eftersom de redan är inställda på ett sådant slags spel.

Fast ska man vara realist - eller kalla mig negativ om du vill - kan man ju tycka att det kvittar vem som får representera Sverige i Champions League nästa år. Allsvenskan är rankad på typ 26:e plats bland de europeiska ligorna och även om vi kan tycka att det är fel så måste vi ju inse att vi nog inte är bättre när våra regerande mästare inte slår ut slovaker och liknande lag.

Vi kanske helt enkelt får vänja oss vid att det inte ska vara något svenskt lag med. Om den dystra profetian inte ska slå in måste nog någonting göras för att förbättra eknomin och kanske hela organisationerna i klubbarna. Fast sådant där vet jag inte mycket om och därför fortsätter jag att hoppas, hoppas att något svenskt lag äntligen kan ta sig till gruppspelet i Champions League igen.

GAIS mot toppen?

2006-09-12T08:48:00.000+02:00

Såg Djurgården-GAIS igår och det sägs visst att Djurgården ska ha bättre spelare än Göteborgs Allmäna Idrottssälskap. Fan trot. Gaisarna var beredda att springa hur mycket som helst och vann i stort sett varenda närkamp mot veka dif-spelare. Även tabellen talar ju för att Djurgården borde ha bättre spelare men springer man inte är det svårt att vinna fotbollsmatcher.

Kanske har det gått så långt att fotboll mest är ett spel för terränglöpare där en och annan läcker fint liksom mest slinker med på köpet. Eller orkar göras av någon tekniskt kunnig som ändå orkat och hunnit med terränglöpningsträningen. Jag hoppas jag har fel och det som är tröstande är väl att om båda lagen springer så vinner det bättre för det är ju inte så kul om det löpstarkaste laget vinner hela tiden.

Fast missförstå mig inte, kära Gaisare. I första halvlek spelade Gais en fin fotboll med mycket löpningar men efter 2-0 och en utvisning backade man hem. Inget konstigt i det och mot Djurgårdens (brist på) bolltempo hade det nog räckt med sju, åtta man för att freda målet.

Så länge GAIS spelade offensivt imponerades jag av James Keene, Kari Stephenson, Johann Gudmundsson och mannen med Allsvenskans coolast namn: Boobie Friberg da Cruz. Förutsatt att de hänger kvar i år borde GAIS om de uppvisar sånt här spel nästa säsong vara ett stabilt mittenlag som kanske till och med kan blicka mot övre halvan. Om man nu får behålla James Keene, killen är bara 21 år.

Svensk fotboll

2006-09-07T17:10:00.000+02:00

Ok, det var länge sedan men det har varit mycket. Nu är jag i alla fall tillbaka och jag ska skriva mer frekvent. Nog om det.

Vad säger man om svensk fotboll? Skandalderby på Söderstadion och folk utsparkade från landslaget. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, det hela är så otroligt trist. Det finns ju regler att hålla sig till men finns alltid folk som inte bryr sig. Det absolut tråkigaste är att det ju tar fokus från det som är riktigt kul: en otroligt jämn allsvenska och ett landslag som behöver en generationsväxling som Lagerbäck förnekar det men trots allt står på tre pooäng mer än Spanien.

Spelet mot Lichtenstein tycker jag inte är så mycket att säga om men att i en sådan match spela gammelgubben Teddy känns ju otroligt märkligt: Vilka signaler sänder det till de yngre, typ Kalle Svensson? Du är inte ens tillräckligt bra för att spela mot Lichtenstein! Bra självförtroendehöjare för framtiden.

För övrigt känns det för första gången på länge som det ska bli kul när hockeyn drar igång. Kanske satte det där OS-guldet lite spår i hjärnbarken trots allt…men först ska Allsvenskan avgöras och sex nya poäng inkasseras för landslaget.

För övrigt: visst var det kul med friidrottshaussen i somras men snacka om att den dog den dag EM tog slut. Mer avslagen Finnkamp får man leta efter. Trots det riktigt bra tittning på SVT; folk är märkliga.

Portugal borde vara bäst på frisparkar

2006-07-08T23:02:00.000+02:00

Om domarna i den portugisiska ligan går på ens hälften av alla filmningar borde frisparksskyttarna från Portugal vara värdlens främsta. Som alla vet går det inte att jämföra träning med "skaprt läge" och att få så mycket övning som portugiserna borde ju vara gynnsamt.

Jag tycker att portugiserna varit skandalösa i detta VM när det gäller filmningar. Visst, de är inte ensamma och det är domaren som dömer men med tanke på det spel som Portugal kan - och har - presterat så känns det så onödigt.

Det såg ut som Cristiano Ronaldo hade tårar i ögonen i slutet av bronsmatchen när tyskarna ledde med 3-0. Hoppas att det var riktiga tårar för han om någon förtjänar dem. Utan filmningarna skulle jag se honom som en av världens mest lovande spelare. Nu ser jag honom som en sopa och jublar varje gång han misslyckas.

England är inte bäst

2006-06-10T11:53:00.000+02:00

Stackars, stackars England. Enda sedan 1966 har man haft otur som inte vunnit varenda VM, ren och skär otur. Att laget kanske inte alltid varit det bästa spelar ju inte så stor roll: we are Eng-a-land!

Ungefär så går snacket när man pratar fotboll med en britt och det verkar ha smittat av sig på, om inte resten av världen så i alla fall, många svenskar. "England kan gå hela vägen" får man höra allt som oftast och med vilken motivering? "De har ju typ asgrymt mittfält". Det är svårt att förstå att samtidigt som många börjar uppskatta Tobias Linderoth i det svenska laget är det ingen som ser att England inte har någon defensiv mittfältare. Och om dessutom Rio spelar i backlinjenmåste ju någon var städgumma. Vem ska det vara? Lampard? Gerrard?

Jag förstår inte varifrån den här övertron på engelsk landslagsfotboll kommer, kanske har det med Tipsextra att göra. Men om man tittar på Englands lag till VM 2006 så ser i alla fall jag spelare som varit skadade, inte är i form eller har haft psykiska problem. Visst finns det några fantastiska spelare men det gör det i Sverige också, hade du glömt det?

Och hade du glömt att det var nästan givet att Sverige inte skulle ha en chans i senaste VM eftersom Argentina ju är grymma och England alltid är bra. Visst, England är alltid bra men de blir aldrig världsmästare. En gång är ingen gång och otur kan inte förklara varför det inte blivit en andra gång.

Jag både hoppas och tror att de postkoloniala tipsen från svenskarna grovt underskattat Paraguays styrka och att de, tillsammans med Sverige, går riktigt, riktigt långt i VM. England? Ingen skulle vara mer nöjd än jag om Svennis än en gång fick lämna ett mästerskap ”för tidigt”.

Inget båg, bara förnuft

2006-05-22T10:37:00.000+02:00

Nu har Sverige vunnit VM och OS under samma år och alla ishockeyklackar slår i taket. Förutom tillfälligheter som alltid finns i hockey-VM i form av vilka spelare som kommer och vilket lag man får möta med vilka proffs vid vilken tidpunkt i turneringen så kvarstår faktum: Sverige dominerade faktiskt VM. Inte genom 8-0-segrar mot Italien utan på sitt eget vis, genom att slå de bra lagen närmast på utklassningsvis.

Jag tror att den största anledningen stavas Bengt-Åke Gustafsson. Inget BÅG, bara sunt förnuft. Kanske var det det som behövdes i en hockeyvärld som alltför ofta stirrat sig blind på den outsinliga strömmen av statistik och den nästan lika ändlösa strömmen av NHL-”förstärkningar” som brukar komma till VM. Bengt-Åke har tagit ut ett lag som han tror på och sedan bara tagit med de NHL-spelare som han verkligen tycker tillför något.

Förbundskaptenens största bedrift måste vara att få med Michael Nylander till VM efter att ha petat honom till OS. Kanske ligger Bengt-Åkes egen spelarkarriär till grund för att veta hur man ska prata med proffsen på andra sidan atlanten, och få de att spela efter samma noter som resten av spelarna. Kanske är det så att Begt-Åke inte är en macho-hockey-kille utan snackar med spelarna på ett annat sätt. Vad vet jag, men någonting har han definitivt gjort rätt, till skillnad från ett par av sina företrädare.

Till sist tror jag att NHL-lockouten varit till godo för det svenska landslaget. Vi har sett att NHL-spelarna inte dominerade så som vi trott att de skulle göra i Elitserien, och den svenska högstaserien kan stå med rakare rygg. Kanske har detta också gjort att Bengt-Åke vågat ta ut fler spelare från Elitserien och inte bara invänta frälsarna från väster.

Tre Kronor måste ligga skapligt till för bragdguld, Jerringpris och diverse utmärkelser senare under året. Undrar vad fotbollslandslaget måste uträtta i Tyskland för att ens vara med i diskussionen.

2006-05-19T17:47:00.000+02:00

De senaste åren har ytterspelet i fotbollsvärlden blivit allt mindre klassiskt, i den meningen att man idag sällan ser yttrar som slickar kanterna. De få som finns idag är närmast kvarlevor från en svunnen tid, till exempel Ryan Giggs.

Idag bryter yttrarna istället in i mitten och söker skott och passning istället för att komma runt på sin kant och slå inlägg. Med intåget av 4-3-3 och 4-2-3-1 finns ju inte ens den klassiska yttern med på pappret utan är omgjord till anfallare. Och även lag som spelar 4-4-2 använder sig inte alltför sällan av en innermittfältare på en av ytterplatserna.

Inget ont om denna utveckling men en tanke är att om nu ytterspelet inte ser ut som det en gång gjorde, varför envisas då tränarna med att spela vänsterfotade spelare till vänster och högerfotade till höger? Vore det inte bättre, om målet ändå är att bryta in i banan, att de fick byta kant? Tänk vilka skottlägen som nästan automatiskt skulle uppstå.

Sedan behöver ju inte det betyda att yttrarna bara bryter inåt för skott men jag tror att spelarna idag, med all den träningsmängd de har i sina ben, klarar att slå de där inläggen med "fel" fot.

Tänk vilka skottlägen - och vilka mål - det skulle bli om man spelade till exempel Steven Gerrard till vänster Arjen Robben till höger.

Men det är väl som när vissa spelare ständigt får speltid i ett lag och ingen förstår vad han har där att göra. Kanske ska man lita på att tränaren, som ser spelaren spela varje dag, har bättre koll. För inte kan det väl vara så att de bara inte tänkt på att det faktiskt går att byta kant på spelarna när spelet förändras?

Sur Wengér och Sveriges VM-chanser

2006-05-18T11:07:00.000+02:00

Först en ursäkt. Min dator kraschade så därför har det inte kommit inlägg på ett tag men nu är jag tillbaka.

Häftigt med Champions League-final med två svenskar men matchen dog lite grand när Lehman blev utvisad. Trist. Men att den skulle leva upp till förra årets holmgång var ju föga troligt även om chansen till en mer välspelad final fanns. Fast det inte riktigt blev så, mycket beroende på den där utvisningen.

Förstår att Wengér var besviken efter förlusten men att skylla den på offside-mål när det enda mål man själv gör tillkom efter en frispark som var direktimporterad från Hollywood ger lite dålig eftersmak.

Men nu är det VM som gäller och rent matematiskt har Sverige lite drygt 20% chans att nå minst kvartsfinal. Då tänker jag så här. I gruppen finns tre lag som kan gå vidare. Sverige, Paraguay och England slåss om två åttondelsplatser och har därmed 66,6% chans att gå vidare från gruppen (lägg märke till att detta ger Trinidad & Tobago 0,1% chans att gå vidare, en rimlig gissning känns det som).

Om Sverige väl går vidare från gruppen är det 50% chans att möta Tyskland och 50% chans att vi möter några andra. Om vi möter värdnationen tror jag att vi har en 50/50-match och om vi möter något av de andra, svagare lagen från den gruppen tror jag att vi har 75% chans att vinna eftersom vi ju då gått vidare från gruppen och därmed förhoppningsvis hittat ett bra spel.

Den matematiska formeln för chansen till kvartsfinalavancemang blir då: 0,666*(0,5*0,5+0,5*0,75)/2=0,208125. Det vill säga 20,8% chans till kvartsfinalspel!

Det känns rätt bra tycker jag.

Ett upplägg för Färjestad

2006-04-19T08:56:00.000+02:00

Vet inte om hockeyn håller på för länge men det var i alla fall väldigt vårigt i luften igår. Kanske för varmt för att den avgörande ishockeyfinalen ska ha spelats igår och att sedan dessutom spelprogrammet för nästa säsong kom redan igår spädde verkligen på overklighetskänslan.

Nöjdast med guldet igår var säkert Per Hållberg som efter SEX silver äntligen fick en guldmedalj att hänga runt halsen. Fast än mer anmärkningsvärt än allt tjat om sex silver är ju ändå att karl’n spelat sju SM-finaler i ishockey. Nog inte så många som varit med om det när man börjar räkna efter.

Kan för övrigt inte riktigt släppa upplägget av finalserien. Att Frölunda skulle fått fyra hemmamatcher var ju lika självklart som att Färjestad skulle få tre. Men ordningen de spelades i förbryllar mig, och verkar i mina ögon ha varit till fördel för Färjestad. Istället för att spela varannan match i Karlstad och varannan i Göteborg började man i Karlstad, sedan Göteborg, tillbaka till Karlstad och sedan spelades match fyra och fem i Göteborg.

Det betyder att så länge som Färjestad vann sina två första hemmamatcher skulle det räcka med att vinna en av de två matcherna som spelades i rad i Göteborg. Det känns lättare att vinna en av två matcher som spelas i rad än att vinna båda. I en så pass jämn serie som denna finalserie kan jag inte låta bli att tänka att upplägget spelade en betydande roll.

Fast det är klart, man kan ju hävda att om Frölunda skulle varit värda mästartecknet borde de klarat vilket upplägg som helst. Men det måste kännas lite bittert ändå för göteborgarna. Fast Per Hållberg är säkert nöjd.

Aldrig mer Italien

2006-04-15T17:15:00.000+02:00

Jag tror faktiskt att det var sista gången jag tittade på italiensk ligafotboll idag. Värre skämt får man leta länge efter. I amerikansk fotboll blåser de av var tionde sekund. Det är en del av spelet, det är det sättet på vilken den sporten utövas på. Till hälften gäller ovanstående för italiensk fotboll: det blåses av var tionde sekund men det är inte en del av spelet. Åtminstone spelas det inte så i resten av världen.

Ska man vara rättvis så kanske inte Cagliari-Juventus är den match man ska kolla på om man vill se underhållning och visst, det verkar ha varit en ovanligt usel domare, men sättet som spelarna kastar sig till höger och till vänster är verkligen patetiskt. Kanske jag borde misstänkt någonting när jag upptäckte at italienarna har ett särskilt ord, furbo, för en spelare som kan falla snyggt och skaffa laget frisparkar och straffar.

Cagliari leder med 1-0 och Juventus har fått en straff till skänks av domaren men Del Piero missar. Lite senare kontar Cagliari och en av deras spelare faller som om han fått en hockeytackling för att få en frispark och kunna slösa tid. Han har redan börjar krama sitt eget ben med enorm frenesi när han plötsligt studsar upp. Vad händer? Jo, han ser att han kan vara med i kontringen trots allt och struntar därför i att filma. En ganska grov genomlysning av vad det betyder när spelarna skriker ut sin smärta. Framför allt i Italien.

Att sedan Juventus får fem stopptidsminuter på sig att kvittera, trots att ingenting särskilt hänt,
är ju inte heller direkt någon skräll. För att avsluta klagomålen på denna sändning: Magnus Hedman säger: ”Juventus, om vi ska vara ärliga, förtjänar en poäng, antagligen alla tre.” Sedan när förtjänar man poäng i fotboll? Och varför ska Juventus förtjäna poäng för att de har bättre spelare som går omkring som loja divor när Cagliaris spelare krigar till sista svettdroppen? Det kanske bara ska vara så i Italien. Forza Juve. Och Forza Milan. Skriker fotbollsälskare och domare gemensamt.

Till sist: hur kunde en grovjobbar som Klas Ingesson trivas i Italien. Hade en bestämd känsla av att han var en no bullshit man.

Så går det!

2006-04-06T11:04:00.000+02:00

Varje sportblogg med självaktning måste väl rimligen tippa allsvenskan i fotboll, så därför gör även denna blogg det:

1.Malmö FF
Bästa laget och en motiverande tränare. Får de bara 4-3-3 att funka är det inte mycket som kan stoppa dem. Har dessutom täckning för skador
2.Hammarby
Topplatsen känns given och Hammarby är säkert med och utmanar om guldet om man inte får för mycekt skador. Den stora frågan är om det finns några pengar att förstärka för under sommaren om man får skador. Petter Andersson kommer att göra succé i år och Paulinho gör säkert sina 15 mål. Det kan räcka långt.
3.Djurgården
Har ett antal oskrivna kort. Hysén försvinner dessutom efter VM? Kan bli Daniel Sjölunds år.
4.IFK Göteborg
Ungt lag som därmed (?) kommer att vara ojämnt? Släpper säkert inte in så mycket mål i år heller men vem ska göra de framåt?
5.Elfsborg
Namnkunnigheten är i topp men det gäller att få ihop det till ett lag. Litet frågetecken för backlinjen.

6.Helsingborg
Inte ens Henke kan gör allting själv. Och hur långt efter kommer de att ligga när Henke kommer hem? Peter Svärd första tränare att få spraken?
7.Kalmar FF
Någon gång måste väl motståndarna ha lärt sig hur KFF spelar? Ingen Dede i år, kanske är också spelarna lite mätta efter senaste årens framgångar? Och hur länge håller bagarn?
8.Häcken
Bra försvar och bra anfall men om man spelar via mittfältet ser det skakigare ut. Vågar man bara tjonga långt? Och Christoffer Källqvist där bak känns inte som allsvenskan bästa målvakt.
9.Halmstad
Känns som ett säkert tips att ha Halmstad i mitten. Thorvaldsson försvinner efter VM och Magnus Arvidsson ska fylla den luckan. Det gör han med största säkerhet inte. HBK får nog kika mera neråt än uppåt i tabellen i år.
10.AIK
Rickard Norling pratar om SM-guld men det är väl tveksamt om ens han själv tror på det. Ser på pappret ut som ett habilt allsvenskt mittengäng. Om det ska bli en placering högre upp måste Boateng glänsa, Mjällby hålla (och vara bra!) och Öhrlund i målet visa sig vara riktigt bra.

11.Gais
Roland Nilssons gäng har ett par bra anfallare men håller försvaret? För inte sätter väl Rolle in sig själv igen, han har ju lovat...Bobbie Friberg Da Cruz kan bli en attraktion, kanske inte bara genom att han har allsvenskans coolaste namn.
12.Örgryte
Det är svårt att spela 4-3-3 med ett lag som saknar materialet. Ola Toivonen ska tydligen vara otroligt bra men det är inte lätt att komma från superettan till allsvenskan och dominera direkt som 19-åring. Ailton gör säkert ett antal mål men nu är han skadad och hur mår egentligen hans skadade axel? Han kommer hur som helst vara altför ensam i år.
13.Gelfe
Brunkarspelet funkade i fjol, mest beroende på att det fanns andra lag som var ännu sämre och att motståndarna inte tog Gefle på allvar. Det gör de i år och då åker Gefle ur.
14.Öster
Inte ens Björn Stringheims page kan rädda smålänningarna kvar. Wibrån är gammal, Fredrik Bild är gammal och Pär Cederqvist och Tomas Backman platsade inte i Djurgården. Den nya estinska anfallaren får göra otroligt många mål för att hålla Tomas Ravellis gamla gäng kvar i Allsvenskan.

NHL update

2006-04-05T10:36:00.000+02:00

När jag tänker tillbaka kan jag inte påminna mig att Markus Näslund ska ha varit särskilt ledsen över att missa OS. Inte direkt som Forsberg som skulle vara med till varje pris. Mitt minne, och tolkningen så här i efterhand, vilka säkert inte är helt korrekta, är att Näslund hade ont i typ en ljumske och sedan tappade lusten.

Och han verkar tappat lusten rejält. Markus Näslund ligger för tillfället på samma antal poäng som Henrik Sedin. Inget ont om Sedinarna men nog skulle man tro att Näslund skulle finnas högre upp i poängligan. Kanske har Näslund bara tappat motivationen och mentalt redan flyttat hem? Helt okey i så fall, men lite synd om Vancouver att behöva dras med en potentiellt grym, men istället helt loj, spelare.

Kul förresten att Henrik Sedin gjort fler poäng än brorsan. Daniel spåddes en lysande framtid medan folk inte var lika säkra på Henrik eftersom han inte producerade lika mycket poäng. Nu verkar Henrik få bäst kritik av tvillingbrorsorna. På tal om att Henrik får bäst kritik av tvillingbrorsorna: snacka om bittert att heta Joel Lundqvist. Tvillingbrorsan, som slog igenom ungefär samtidigt i Frölunda, har nu OS-guld och rookierekord i klassiska NY Rangers. Själv har Joel producerat två poäng hittills i slutspelet och spelar i Frölundas tredjekedja. Jobbigt är nog bara förnamnet.

Till sist: förra säsongen tog Philadelphia 101 poäng, i år har man 93 poäng med 8 matcher kvar. Colorado, ni vet korthuset som var berett att falla så snart Foppa inte längre fanns där, tog förra säsongen 100 poäng, i år har man 90 poäng med sju matcher kvar. Vilken skillnad Foppa gör!

Videogranskning: målkamera och bestraffare

2006-03-29T10:05:00.000+02:00

Ska man, bara för att man kan, automatisera allting? Hawkeye är ny linjedomare i tennis, med repriser på storbildskärm för publiken. Och så pratas det om det smarta chipet som ska stoppas i den smarta fotbollen så att den själv kan tala om huruvida hela den varit inne i mål eller om den bara varit inne och fluktat lite.

Jag är inte säker på att jag tycker att det är så lysande men samtidigt vore det ju skönt att inte kunna skylla på domaren. Tycker trots allt att det är rätt bra när man har sådana där videorepriser i ishockey, och i tennis är ju en linjedomarrobot i sig ingenting nytt sedan man infört de pipande linjerna för ett antal år sedan.

Men det finns ett problem. Att bara ha videogranskning för att avgöra om det är mål kanske funkar i ishockey men i fotboll skulle det nästan kännas löjligt att inte samtidigt använda den för offsidebedömning, eftersom det är den massivt största faktorn för att bestämma om det blir riktigt heta målchanser eller inte. En lösning vore då att man låter spelet fortgå och sedan kollar på en videorepris för att se om det verkligen var mål.

Men det skulle verkligen förstöra sporten. Tänk att jubla som en galning när ens lag avgör guldderbyt i 92:a minuten bara för att efter en videogranskning få avslag på målet. Vilket otroligt antiklimax! Det räcker med de få gångerna när linjedomaren står med sin flagga uppe när ens lag redan gjort mål. Fler sådana tillfällen och idrotten måste snart själva börja betala de hjärtinfarkter som den orsakar.

I hockey däremot är inte offsideregeln alls lika avgörande varför det känns ganska naturligt att videogranskningen där bara agerar som en målkamera. I fotboll skulle införandet av videogranskning kännas som att det dödade spelet. För att inte tala om att det skulle förstöra fotbollens universalism, att den är likadan världen över. Det är ju det som gör den så stor.

Däremot tycker jag att det är själklart att man ska kunna bli avstängd och bestraffad på andra sätt efter videogranskning. Men då handlar det om disciplinkommittéer som dömer dagen efter, långt från stridens hetta. Kanske är det här som videogranskningen har sin största funktion: att få bort alla idioter från våra sportarenor. Inte de på Linköpings läktare då, utan de som finns på planen.

Den inbyggda spänningens charm

2006-03-24T10:24:00.000+01:00

Två mål på nio sekunder är för mycket. Att hämta in tre mål på fem minuter är vackert. Hockey mot fotboll igen. Men det finns faktiskt vissa sporter som har en inbyggd spänning och då menar jag inte typ boxning där det är spännande att se om både vinnaren och förloraren ska överleva nästa dag också. Ett av de bästa exemplena är som så många gånger förut fotboll. Ett mål är precis lagom mycket värt, det är väldigt viktigt för laget men att släppa in ett mål är inte irreparabelt.

Ett mål i fotboll har den perfekta balansen mellan att betyda allt och fortfarande inte vara avgörande. Det finns flera andra sporter som har den där balansen och den första jag kommer att tänka på är, faktiskt, skidskytte. En bom är dyrbar men åker du riktigt fort har du fortfarande chansen. Två bom och du är borta. Nästan. För så vida du inte skjuter fullt på resten och åker som en raket…

Det finns säkert många fler sporten som har den där inbyggda spänningen men som exempel på motsatsen finns hockey (ett mål är för lite värt), handboll (hockey upphöjt till fyra) och basket-fram-till-sista-två-minuterna.

De mest problematiska sporterna är de som bandy där det känns som om spelarna när som helst kan ta bollen och åka över hela planen och göra mål. Snacka om att devalvera värdet a målen.

Till slut: Olof Lundh på Expressen. Vad säger man? En journalist som tar emot svarta pengar. Från en agent! Jag trodde att det fanns en gräns för dumheten men jag hade tydligen fel. Och att dessutom göra det för futtiga 70.000 fördelat över flera år är ju bara så korkat så man tror att man ska kräkas.

Sveriges hopp: motståndare utan motivation

2006-03-14T21:50:00.000+01:00

Motivation slår klass heter det. Och det var precis vad som hände i söndags. Osasuna slog Barcelona och Osasuna har ingen Ronaldinho, ingen Eto’o. Visserligen vann de på en tillfilmad straff men det är inte det som är min poäng just idag. Nej, jag vill veta exakt hur motivation slår klass.

Visst är även idrottare människor men de får betalt för att utöva idrott och då bör man ju rimligen kräva en slags miniminivå när det gäller prestationerna på plan. Men kanske utför de den men att skillnaderna i dagens elitidrott är så små att om man inte ger 100% så vinner man inte? Möjligen är det så men i så fall borde ju skyldigheten hos de aktiva vara än större.

Att jag är bakfull när jag ska spela en match i korpen må vara hänt - det har till och med hänt – men att inte vara laddad till en ligamatch är ett svek mot alla de fans som hejar ohejdat och dessutom kanske löst entrébiljett.

Jag förstår om en dribblingskung inte orkar lägga ner hela sin själ i varje moment i varje match men att springa handlar bara om inställning. Om bara artisterna haft lite bättre inställning skulle det inte finnas utrymme för några Håkan Mild. Och antagligen inte för Sverige vid några större mästerskap i några större lagidrotter heller. Så vi kanske borde tala tyst om det här. En tröst är ju att de utländska proffsen möjligen inte läser denna blogg och även om de gör det i bästa fall inte kan svenska! Vi är nog ganska safe. Bra, då kan vi fortsätta med Mildande och fortsätta att slå lag som inte tar oss på allvar. Underbart!

Uselt att missa en straff

2006-03-10T11:05:00.000+01:00

Hammarby förlorade igår straffläggningen i Royal League genom att missa sina tre första straffar. Sedan var straffläggningen över. Uselt är vad det är och även om jag har tjatat om det till höger och till vänster kommer jag inte sluta förrän straffskyttarna blir bättre. I hockey är det svårt att sätta den, i basket omöjligt att missa och i fotboll, ja vadå? Jo, elva meter från ett drygt sju meter brett mål med en målvakt som är två och en halv meter med utsträckta armar. Så svårt kan det inte vara.

Vi pratar här om fotbollsspelare som även om de inte är utlandsproffs faktiskt spelar fotboll på heltid. Slå en straff efter varje träning så sätter man garanterat straffen på match. Visst, det finns nerver med i spelet men ju mer man tränat på en sak, desto mindre påverkar nervositeten. Det gäller verkligen inte bara fotboll men jag kan inte förstår varför det inte skulle gälla just fotboll.

För övrigt avgjordes inte en enda av Champions League-åttondelarna med straffsparksläggning. Måste tillstå att jag blev lite besviken, en straffläggning är ju alltid spännande. Och så får jag ju chansen att rida en av mina käpphästar eftersom det ju till slut alltid är någon som missar.

En seger för fotbollen

2006-03-08T10:05:00.000+01:00

Förra året försvann Barcelona redan i åttondelsfinalen mot just Chelsea. I år får vi njuta av Ronaldinho och hans vänner åtminstone två matcher mer. Det skulle ju inte direkt vara någon jätteskräll om vi fick se dem hela vägen till finalen. Och de som tycker om fotboll borde inte klaga.

Igår blev det uppenbart att fotbollen vann när Chelsea försvann. Trots underläge och en situation som bara skrek efter offensiv ville Jose Morinho se om man inte kunde defensivspela sig ur det hela en gång till. Ett exempel är sista bytet när en tysk mittback slängs in istället för Wright-Philips. Den ena är lång och kan stå i straffområdet och nicka och den andra kan utmana och göra mål på egen hand. Gissa vem som får spela i Morinho-land?

Men att mannen som får spela Championship Manager på riktigt bara köper defensiva terränglöpare får stå för honom. Men om titeln Världens Sämsta Förlorare någonsin delas ut vet jag vem som ska få den. Inte nog med att han skyller ifrån sig så fort Chelsea inte vinner (det är ju, ur den aspekten, tack och lov inte så ofta, tänk vilka ursäkter det skulle blir till slut) han hånar domarna. En ironisk applåd när ett domslut går mot Chelsea, är det ett bra sätt att vara på? Som människa? Som förebild? Ens enbart sedd som fotbollstränare?

Det var mycket snack om den där utvisningen i första matchen, att den gjorde hela skillnaden. Däremot var det inget snack från Morinhos sida om att det var fem personer offside och ingen fällning inblandad i den meningslösa straffen i slutet av matchen igår. Antar att det är skillnad på äpplen och päron och att Jose, om han får säga det själv, är den bästa frukten av alla. Jag tycker i alla fall att det är kul när han blir en citron.

Slutet för United

2006-02-28T03:21:00.000+01:00

En snabb tanke idag bara. Wayne Rooney vann i söndags sin första titel med Manchester United. En ligacupfinal mot Wigan vanns och det är ju alltid stort att vinna titlar men att se United så glada över ligacuptiteln fick mig verkligen att tro att det är slut på deras storhetsperiod. När United var som störst åt man ligacuptitlar till frukost och de nya spelarna fasades in i vinnarkulturen. Idag finns inte den och killar som Rooney och Cristiano Ronaldo får yvas över Ligacupsegrar. En seger som för mig lika mycket symboliserar kommande nederlag.

7-2-5

2006-02-27T09:55:00.000+01:00

Sveriges nya uppställning skrivs 7-2-5. Kanske några spelare för mycket på plan och definitiv för många medaljer. För många för SOK som innan spelen skrev ner medaljmålen från elva till sju. För många för att man ska ha tid att uppskatta varje enskild medalj. Snacka om feltajmat mästerskap att ta en efterlängtad medalj (läs: Anna Ottosson och damcurlarna) om det nu är mediauppmärksamhet man suktar efter. Men det kanske det inte är. De kanske bara ville visa för sig själva och sin närmaste att det kunde göra det. Att de kunde ta medalj, att det kunde hamna i historieböckerna.

Skickar en tanke till Markus Näslund. Killen som var en ynka andraassist från att vinna poängligan i NHL och en ynka ljumske från att vinna OS. Fast kanske hade Sverige inte vunnit med Mackan i laget? Jag vet inte men det jag vet är att jag alltid hellre har en Tomas Holmström i laget än inte. Fast jag hade ju å andra sidan Klas Ingesson som favorit i 94-laget. Men det är ju knäppt att Holmström ska komma in som reserv. Utan skador och återbud hade Bengt Åke inte stått där med Holmström och Kronwall utan med Näslund och Öhlund. Och kanske inte vunnit. Jaja, nu har den gyllene generationen vunnit och då ska inte ens jag klaga på mediehaussningen av Peter Forsberg.

Men det jag tänker klaga på är masstarten i en femmil. Det ska vara individuell start. Det är en av det mest spännande tävlingarna på hela OS och nu är man bestulen på den. Masstart är verkligen inte samma sak och när en rumän leder halva loppet måste det väl ändå säga något? Jag vet att jag inte är ensam om denna åsikt och därför hoppas jag att de snarast gör någonting åt det. Som Torgny Mogren sa i radio igår: ”fem mil är för kort för att starta samtidigt.” Härligt att fem mil på skidor kan vara för kort.

Häftigaste olympiern i elden igen

2006-02-24T09:23:00.000+01:00

Idag tävlar Sveriges coolaste OS-deltagare igen. Britta Norgren togs med av SOK mindre än en vecka innan spelen började och har verkligen varit respektlös. Ingen medalj men nära i stafett och en elfteplats som bäst individuellt kanske inte skapar krigsrubriker i detta Sveriges bästa vinter-OS någonsin men det är framför allt sätter som hon kört på som imponerat. Dessutom verkar hon vara en late bloomer och Britta är faktiskt bara 22 år än så länge så till nästa OS kanske vi kan få en individuell medalj i längdskidor utan att det är sprint.

Hade Britta Norgren kommit fram vid något annat OS än just detta hade säkert uppmärksamheten blivit större men nu är blev det inte så och hon kanske kan fortsätta att bygga från det fördolda.

Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste ladda inför Anjas första storslalomåk. Jag tror att Anja vinner idag men egentligen spelar det ju ingen roll, hon har ju redan sitt guld. Om det blir ett eller två tror jag inte spelar så stor roll för henne men det skulle vara häftigt om hon tog medalj. Det skulle i så fall bli hennes fjärde i detta OS och det vore helt fantastiskt. Ännu en sak som kommit lite i skymundan i detta medaljregns-OS.

OS är skidor och hockey

2006-02-23T15:25:00.000+01:00

Vilket OS av Sverige, det måste man faktiskt tillstå. Det kanske trots allt ligger någonting i att framgång föder framgång. Även om jag förstås fortfarande tvivlar. Men Björn Lind. Vilken kille. Att i en sport med otroligt små marginaler vara så otroligt dominant är stort. Nästan lika stort som att förutse de två OS-gulden. Men nog om det. Benen skakar och jag är otrolgit nervös inför kvällens curlingfinal. Inte. Det måste nog till hockey eller skidor för att OS ska vara intressant.

Starkt förresten av Anja att komma igen efter den misslyckade inledningen. Inte misslyckat med två brons på tre starter om du frågar mig men hon kom ju till OS för att ta guld. Nu har hon gjort det och antagligen vinner hon storslalomen av bara farten. Janica har ju ont i magen. Pfft. Säkert. Så fort hon inte vinner har hon feber. Hon verkar ha fler bortförklaringar än Jose Morinho. Nu vill tönten att Messi ska stängas av i efterhand för filmning. Men det Robben gjorde mot Liverpool häromveckan var förstås helt okey. Förstår mig inte på folk som inte kan stå rakryggade efter en förlust. Det är en del av spelet men jag antar att Morinho var en av dessa småpojkar som började kasta grus på de andra småpojkarna när han själv gjort fel. Fast Morinhos uttalande där han förklarade att Barcelona är en kulturstad där man vet allt om skådespeleri var faktiskt ganska kul.

Läser precis i Offside om vänstersympatisören Lucarelli och högerditon Di Canio. Kan man egentligen skilja idrott från politik? Nuförtiden spelas i alla fall inte ”Stoppa matchen”, inte ens för matcher mot Saudiarabien. Fast idrotten av idag kanske är mer kommersialiserad än politiserad och jag är tveksam till om det är bättre. Men att göra fascisthälsning borde hur som helst vara förbjudet, även på en fotbollsplan. På samma sätt som att hylla Stalin borde vara det.´

Nej, fram för fokus på sport och idrott och inte på pengar, politik, dopning och slagsmål så får vi alla roligare.

Strukturproblem snarare än läggmatch

2006-02-22T09:41:00.000+01:00

Läggmatch eller inte? Jag måste säga att jag verkligen inte bryr mig. Det är inte Tre Kronors fel att man hamnat i den här situationen utan sättet som turneringen är uppbyggd på. Finns det utrymme för att ta det lugnt en match, och dessutom tjäna på det så är det klart att man gör det. Tre Kronor hade säkert tagit de lugnt mot Slovakien även om det inte givit bonuslotten Schweiz i kvarten. Men nu såg det lite dåligt ut men jag kan inte säga att jag bryr mig. Har för övrigt just rakat av mig mitt helskägg trots att slutspelet i hockey-OS just börjar. Snacka om att vara illojal mot Tre Kronor. Förlåt.

Såg till och med Champions League-fotboll igår kväll istället för att följa den meningslösa kanske-lägg-matchen. Förlåt igen.

Sedan måste jag säga att jag blir så himla trött på sportjournalister som verkar sakna ett genuint sportintresse. Det intresset ska gränsa till nörderi; den som berättar ska veta mer än den som det hela berättas för. Imorse sa personen i morgonsportens studio att Arsenal tack vare 1-0-segern borta mot Real Madrid hade bra chans att gå till slutspel i Champions League. Jag menar inte att man aldrig får säga fel men det måste väl finnas på näthinnan av alla sportjournalister, även i dessa OS-tider, att slutspelet i Champions League just dragit igång. Sedan att Arsenal är på väg mot sin första kvartsfinal någonsin i turneringen kanske inte studioreportern måste veta. Fast det skulle väl inte skada.

Nu ska jag gå och se Björn Lind köra hem sitt andra OS-guld. Det enda som kan hindra honom är ett stavbrott eller fall eller någonting liknande. Forza Lind!

Läggmatch eller ej, Sverige vinner OS-guld ändå

2006-02-21T09:16:00.000+01:00

Igår var det snack om att Sverige skulle lägga sig i dagens match mot Slovakien. Och det blev ett himla ramaskri och jag måste säga att jag förstår de som ramaskrek. Har vi inte lärt oss någonting sedan Salt Lake? Hur bra är det egentligen att få möta det ”sämsta” laget i en kvartsfinal? Får vi möta Schweiz gissar jag på förlust med 4-3. Fast inte Salo är med. Hmm, ingen Salo, då kanske vi lärde oss någonting från Salt Lake-spelen ändå? Lite elakt och inte riktigt sant men ganska tacksamt att hacka på Salo.

Jag tror inte Sverige lägger sig men vi förlorar nog mot Slovakien ändå. Fast det är ingenting att oroa sig för, Sverige vinner ju OS-guld i herrhockey den här gången, det stod ju klart redan när Foppa blev spelklar, var det inte så?

Förresten. Grattis AIK. Nu har man äntligen värvat en kille som faktiskt spelat i en högre serie än den de själva låg i förra året. Visserligen en kille som inte fick vara kvar i sin klubb för att han var för stökig men ändå. För som någon klok människa som jag inte kommer ihåg namnet på sa: om man bara värvar spelare från Superettan hamnar man själv där snart. Å andra sidan värvar Bajen ingenting. Och Jeffrey Aubynn är lika seg som vanligt och ingen offensiv innermitt finns det. Ser ut som om Djurgården blir bästa stockholmslag igen.

Utan att detta ska bli alltför politiskt måste jag bara säga att införa betyg i låga åldrar, och därmed peka ut vilka som behöver hjälp, utan att tillföra resurser som kan stötta de utpekade är som att göra en analys av vilka muskler en idrottare behöver förbättra och sedan kasta bort nyckeln till gymet: måttligt effektivt.

Psykologiskt humbug ger svenska medaljer

2006-02-20T09:59:00.000+01:00

Om någon hade sagt till mig innan OS att de svenska stafettlagen i långfärdsskidor skulle komma trea respektive fyra hade jag knappast tagit den personen på allvar. Att dessutom Anders Södergren skulle vara ett par hundra meter från medalj på 30 kilometer och vara en av favoriterna inför femmilen hade inte direkt ökad uttalarens trovärdighet. Men nu är det faktiskt på just det viset och jag tänker så det knakar när jag försöker komma på varför, hur det kunde bli på det viset.

Många har talat om en positiv trend i svensklägret, att de två sprintstafettgulden kom så tidigt tog bort pressen på övriga i truppen. Även om jag vet att människan är ett ganska simpelt djur har jag lite svårt att begripa resonemanget. Skulle curlingdamerna bry sig om ifall Sara Kjellin kom trea eller fyra i puckelpist? Påverkar Britta Norgrens fina OS Anna Carin Olofssons prestation på skjutvallen? Jag har svårt att se det men det kanske finns någon fin psykologisk förklaring till den påstådda effekten. Men den skulle jag vilja höra i så fall.

Den svenska OS-truppen består av elitidrottsmänniskor och utan att påstå att de är elitmänniskor ligger ju hela deras fokus på att deras egen prestation. De tränar hela tiden på att skärma av sig från vad mottävlarna gör och bara koncentrera sig på sig själva. Hur kan de då påverkas av att andra svenskar gör bra ifrån sig?

Men om det nu skulle vara på det viset kan det förklara de senaste ganska skrala OS:en: vi fick inget tidigt guld och då blev de andra ledsna och kunde inte prestera. Kanske skulle man då talat om för de aktiva att indelningen av folk i nationer är godtycklig. Att det, historiskt sett, inte var så länge sedan Norge var svenskt och att gränser flyttas hela tiden. Så som det här OS:et utvecklats är det dock kanske inte något vi ska föra fram vid de turinska diskussionsborden utan snarare vänta med till dess det går dåligt igen. Och det kommer det att göra. Kanske inte det här OS:et men nästa eller spelen efter. Glöm aldrig jantelagen.

En skön 5-0-förlust

2006-02-17T10:38:00.000+01:00

Eftersom ju idrott är logiskt så borde det väl gå rusktigt bra för Sverige i ishockeyturneringen i OS nu när gruppspelet går åt skogen. De senaste gångerna har det ju varit tvärt om, kanongruppspel och torsk direkt matchen betydde någonting. För övrigt är ju Vitryssland inte ens med så vad kan gå fel? Och idag testas Foppa, mannen som ska göra hela skillnaden. In med Nyllet säger jag!

Kan man verkligen vara nöjd med en silvermedalj när man var 2,4 sekunder från guldet? Kan man var nöjd med silver när en bom mindre hade gett guld? Kan man vara nöjd med silver när man tagit guld om banan varit 300 meter längre? Ja, tydligen. Magdalena Olofsson, förlåt, jag menar Anna Carin Olofsson, verkade i alla fall nöjd trots att detta rimligen är både hennes både första och sista OS. Ingen riktig vinnare där inte. Men kanske vilken typ av framgång som helst får Olofson att känna sig som en vinnare eftersom hon förut höll på med längdskidåkning utan gevär och vi vet ju alla hur bra svenskorna är på sträckor över 1,5 kilometer.

Läste någonstans att Chelsea börjar få svårt att värva folk. Och inte på grund av att Abramovitj tröttnat och slutat pumpa in pengar utan för att folk är oroliga att de inte ska få spela om de går till Chelsea. "Det finns redan två bra spelare på varje position, ska de ha mig som typ tredjebackup till ligacupen eller?" Om detta verkligen stämmer så måste jag säga att Chelsea värvade för fort och inte fick de bästa spelarna de kunde ha fått. Kommer vi månne de närmaste åren få se en hel del bytesaffärer med Chelsea inblandat? Ja, jag skulle inte bli särskilt förvånad om Chelsea måste göra sig av med vissa spelare för att kunna få andra att komma.

Hellre etnocentrism och störtlopp än påtvingad cricket

2006-02-16T11:50:00.000+01:00

Snart är det äntligen dags för Champions League igen! Åttondelsfinaler med många smaskiga möten och inte minst Chelsea-Barcelona. Bara det mötet känns större än hela OS. Märkligt förresten att lägga en massa andra sportaktiviteter under OS. Det enda som media fokuserar på är ju OS, man förtränger exempelvis nästan helt att det snart är slutspel i bandy. Inte för att jag kanske bryr mig så mycket men man kan ju tycka att de som lade spelschemat för bandyns elitserie borde lagt in något slags litet uppehåll för att istället få fullt fokus när OS är över.

Men det största missen måste väl ändå tennisen gjort som lade Davis Cup-matcherna med början samma dag som OS-invigningen. Snacka om att vilja hamna i skyundan. Eller är det bara i Sverige, Norge och ett par ställen till som vinter-OS över huvud taget är av intresse? Antar att man i Argentina (det var de vi mötte i Davis Cup, om du glömt - eller förträngt - det) bryr sig mer om avancemanget i Davis Cup än Anjas brons i störtlopp. Det är bara att inse att idrott och idrottsbevakning är etnocentriskt och det är kanske inget fel i det. Vi slipper ju i alla fall cricket.

Vinter-OS är inte fotbolls-VM

2006-02-15T10:49:00.000+01:00

Oj då. Har precis märkt vad som var skillnaden mellan vinter-OS och exempelvis fotboll: de två gulden igår är för min del redan glömda. Visst, det ska bli spännande med Anjas störtlopp – framför allt nu när Kostelic är sjuk och hon faktiskt har chansen att vinna – men jag är rädd för att även ett Anja-guld skulle blekna fram emot skymningen.

Nej, vitsen måste ju vara att känslan ska sitta i. Som att man alltid kan plocka fram Ravellis straffräddning eller Kennet Anderssons enorma hoppspänst en kulen dag i november och bli på glatt humör. Fast det är klart, så kanske andra kommer att använda sprintgulden?

Själv får jag nog vänta till sommaren för att få ut något varaktigt men just nu är ju vinter-OS ett alldeles utmärkt tidsfördriv: heja Anja!

För övrigt: Det är tydligen fortfarande bara 50% chans att Foppa spelar. Och vilken form kommer han vara i då? Och så finns Michael Nylander att tillgå, vilket slöseri. Dessutom, undrar hur de andra spelarna känner när allt hängs upp på Foppa? Snacka om att lagledningen sätter krokben för det egna laget.

200.000 gånger så snart

2006-02-14T13:19:00.000+01:00

Först tog det 12 år att ta ett nytt vinter-OS-guld, sedan gick det fort värre. Drygt 200.000 gånger så kort tid tog det att ta nästa svenska viktoria. Imponerande. Skönt att de införde sprintstafett på OS, den passar svensk idrott perfekt: det är inte klassisk distansskidåkning men däremot är det i lag så att den där svenska lagandan kan komma fram. Hur som helst, i medaljligan spelar det ingen roll vilken idrott medaljen kommer ifrån och nu, just för ögonblicket, ligger vi före Norge i medaljligan.

Fast egentligen, vem bryr sig? I och för sig ska jag villigt erkänna att jag fick lite gåshud under den första sprintfinalen men just när det gäller Norge och deras framgångar är det ju bara att konstatera: i juni spelar Sverige fotbolls-VM, vad gör Norge då?

Till sist. Återstår att se om Björn Lind uppfyller min andra förutsägelse, det vill säga att han skulle ta två guld i Turin.

Järn och igenkottar

2006-02-13T09:17:00.000+01:00

Såg Anders Södergren åka skidor igår och det var nästan som i fornstora dar, när svenskarna dominerade. Enda skillnaden var att ledningen bara höll till en kilometer före mål, sedan flög de andra förbi. Strunt samma, Söderberg körde så hårt han kunde och det räckte ändå till en femteplats. Det är ju för övrigt lite märkligt att vi stirrar oss så blinda på just medaljer. Det är ju inte något allom givet att just tre stycken ska firas efter en tävling. Hade, någon gång för länge sedan, de som bestämmer bestämt att fyran får järn och femman sten så hade vi ju firat Söderberg som en hjälte igår. Det tycker jag vi borde gjort ändå. Tycker att man borde införa medaljer för fyran och femman också. Fast det är ju lika godtyckligt det, förstås...

Tittade på Royal League igår och Kalmar spelade med sin sedvanliga igelkottstaktik. Den höll - som vanligt - på att lyckas men skillnaden var att man missade de lägen som kom. Är det någonting jag lärt mig om fotboll de senaste åren så är det att chanserna måste sitta om man ska spela igelkott. Kolla på Grekland i EM och kolla på Chelsea i Premier League. Visserligen skapar Chelsea ofta tillräckligt med chanser för att inte behöva sätta alla men annars är deras signum verkligen att aldrig släppa in några mål och sätta den en eller två chanser som dyker upp.

Jag vet, inte så vältajmat att skriva att Chelsea är så bra när de just fick stryk med 3-0 i helgen mot Middlesbrough av alla lag men det kanske är enda gången som Chelsea är intressanta under årets säsong. I Premier League ska tilläggas. I Champions League finns fortfarande mycket att bevisa.

En Janica för mycket

2006-02-10T14:56:00.000+01:00

Anja är överlägsen de flesta när de stämmer för henne men det finns en kvinna som hon helt enkelt inte rår på. Janica Kostelic är bättre när allt stämmer för henne och även när hon inte kör 100%. Det måste var otroligt enerverande för Anja Pärson; hade inte Janica börjat med utförsåkning hade Anja kunnat fegåka hem minst ett par, tre guld. Nu blir det tufft nog att få något alls.

För Janica Kostelic brukar inte direkt åka ur. Minns VM förra säsongen när Janica startade i tre grenar och vann, just det, tre guld. "Resten" tog Anja men i OS startar Kostelic i alla fem grenar.

Anja tävlar i tur och ordning i störtlopp, kombinationen, Super-G, slalom och storslalom. Jag gissar att om Anja inte har något guld när det väl kommer till slalom kommer hon satsa så mycket så att hon åker ur och sedan säga: hellre det än ett silver till. Då har hon nämligen tagit silver i såväl kombination som super-G efter den läskiga uråkningen i det inledande störtloppet. Och sedan, till slut, så orkar hon inte ladda om till storslalomens första åk och trots att hon är överlägset snabbast i andra åket blir det bara silver igen. Anja i tårar.

Jag vill förstås att jag ska ha fel, att Anja – och Sverige - ska få vinna guld. Men tyvärr tror jag att Kostelic. För min del kunde gärna Janica få en två veckors-förkylning. För även om det sägs att anledningen att Roger Federer inte är populärare är att han inte har någon att fajtas mot - ingen rival, ingen McEnroe. - så må det vara så men jag hade bra mycket hellre varit utan Janica Kostelic och sett Anja köra hem fyra OS-guld.

Till sist: tror att Björn Lind tar två OS-guld, ett i sprint och ett i sprintstafett!

Tänk om...dopning aldrig funnits

2006-02-10T09:50:00.000+01:00

Nu har man hittat de första dopningsfallen redan innan OS. Är det bra eller dålig? Jag vet faktiskt inte. För antingen betyder det att fuskarna äntligen är på väg att bli ifatthunna eller så betyder det bara att det alltid varit mycket fusk men att det är först nu som IOK genom att lägga mer pengar på dopningstester kommer på dem. Vet inte vilket det är men man kanske för säkerhets skulle ska lägga till att de som åkt fast hittills bara har marginellt förhöjda blodvärden: tillräckligt för att inte få tävla men inte tillräckligt för att bli avstängda direkt.

På tal om dopning finns det de som påstår att bara Johan Mühlegg hade åkt fast för dopning innan spelen så hade Per Elofsson sopat rent där borta i Salt Lake. Kanske är det så, kanske inte. Men det är väl det som är en av tjusningarna med sport, alla "tänk om".
Om Anders Svenssons helikopterfintsskott gått in, hade Sverige vunnit VM då?
Om lottningen varit annorlunda, hade vi mött överlägsna Brasilien först i finalen 1994?
Om Foppa inte kommit ur vinkel och trollat fram en Kenta Nilsson-fint ur hatten, hade vi bättre kommit ihåg Tommy Salos fantastiska, lika avgörande, räddning på, jag tror att det var, Paul Kariyas skott?

Vem vet, och det är ju som sagt en av många, härliga aspekter om sport. Men vilket är det största "tänkt om-et" i svensk idrottshistoria? Ja, jag vet lika lite som du. Men alla får ju tycka till. Och det är också en annan fördel med idrott.

Nu hade jag ju lovat att det skulle handla om Anja och hennes guld idag och det kommer det att göra. Men det kommer först lite senare.

Curling och Royal League

2006-02-09T10:05:00.000+01:00

Har fortfarande inte återhämtat mig efter chocken att Foppa är skadad. Men det som är tråkigast för mig är ju att Peter Forsbergs ljumske slår ut alla andra nyheter. Jag skulle istället vilja ha en genomgång av hur det går för våra andra stjärnor. Hur påverkas Sudden av att spela i ett Toronto som förlorar hela tiden? Varför är Alfredsson inte lika het som i början av säsongen? Till och med när Foppa själv sagt att han inte lämnar besked förrän imorn är det det viktigaste som hänt idag.

Nåja, vad gör väl det. Imorn börjar vinter-OS och på söndag återuppstår Royal League. Skön kombination: alledels strax lite curling men först ska vi sopa undan snön på Ullevi och spela fotboll. Snacka om att det borde finnas synergivinster att göra... Annars tycker jag kanske inte att den största behållningen med vinter-OS är just hockeyn. Det kan, om jag ska vända blicken inåt ett tag, ha att göra med att det gått så dåligt för Tre Kronor de senaste gångerna men också med det faktum att här finns chansen att se många mindre sporter och kanske lära sig någonting, det blir inte bara en sifferrad i tidningen utan man får följa hela händlseförloppet.

Sedan kan man ju inte förneka att det ska bli otroligt kul att se om Anja får sitt OS-guld. Men det får ni läsa mer om imorgon.

Tjatet om Foppa

2006-02-08T10:10:00.000+01:00

Bara två dagar kvar till OS. Och det som, åter igen, ska bli den stora chansen till revansch för Tre Kronor. Men det enda nyheterna handlar om är Foppas medverkan eller inte. Ok, han är en av världens bästa hockeyspelare. Ok, Sverige har en större chans att vinna OS om en skadefri Foppa är med. Läste du noga nu? S k a d e f r i F o p p a. Ha, om Bengt-Åke utgått från det kriteriet så hade han ju inte ens blivit uttagen i den preliminära 60-mannatruppen.

Visst vill vi alla ha med Foppa i OS, både för att öka chanserna att vinna och för hans underbara passningar. Men en 80%-ig Foppa är faktiskt helt värdelöst. Peter Forsberg spelar på ett vis som gör att han över huvud taget inte kommer till sin rätt om han inte kan ge 100%. Det finns de som bara är målskyttar och åker omkring och petar in puckar och knappt får eller ger en tackling under hela matchen. Men sådan är inte Peter Forsberg.

Peronligen kan jag tycka att om man inte har spelat en match på riktigt länge och dessutom känner av skadan en vecka innan första matchen i OS så ska man inte spela. Inte så att jag förväntar mig att Foppa ska tacka nej - vem vill tacka nej till OS - men Bengt-Åke borde peta honom. Framför allt när det ger honom chansen att reparera den första uttagningen när Mikael Nylander petades.

Alltså: bort med Foppa, in med Nyllet. Det kanske dessutom gör så att de andra spelarna i Tre Kronor inte bara väntar på att allsmäktige Foppa tar tag i saken utan istället gör något själva. Även när det inte bara gäller gruppspelet.

Det vackra spelet

2006-02-07T10:04:00.000+01:00

Fotboll ska vara det sköna spelet, de underbart vackra crossbollarna och de distinkta avsluten. Även en stenhård glidtackling kan kittla och självklart alla tusentals sätt att göra mål på. Men sedan finns det de som förstör. Men idag handlar det inte om de som maskar eller ens de som spelar med händerna. Idag handlar det om Arjen Robben och hans likar. Att se ut som om man fått en kanonkula i pannan när det handlar om en fingerviftning är inte bara löjligt utan riktigt spelförstörande. Att få motståndaren utvisad på det viset ingår inte i spelet. Nu kanske visserligen motståndaren i det här fallet ändå borde blivit utvisad för den kapning han gjorde i situationen innan men det är inte det intressanta just här.

För lika väl som man kan bli avstängd i efterhand för för hårt spel efter att en disciplinkommitté granskat en video bör uppenbart skådespeleri bestraffas. Det verkar som om det enda som fotbollsspelare förstår är strikta förhållningsorder. När man blev hårdare på tacklingar bakifrån minskade dessa, så varför skulle det inte funka på skådespeleri?

Självklart kan man inte ändra hur mycket som helst i matcherna efteråt och även om straffsparken är tillfilmad ska målet gälla. Men stäng sedan av skådespelaren i tre matcher så blir det nog inte så intressant att göra igen. Och Robben? Han borde stängas av tre matcher direkt, plus lika många som José Reina. Då kanske han tänker sig för nästa gång han får en kanonula i pannan.