Psykologiskt humbug ger svenska medaljer

Om någon hade sagt till mig innan OS att de svenska stafettlagen i långfärdsskidor skulle komma trea respektive fyra hade jag knappast tagit den personen på allvar. Att dessutom Anders Södergren skulle vara ett par hundra meter från medalj på 30 kilometer och vara en av favoriterna inför femmilen hade inte direkt ökad uttalarens trovärdighet. Men nu är det faktiskt på just det viset och jag tänker så det knakar när jag försöker komma på varför, hur det kunde bli på det viset.

Många har talat om en positiv trend i svensklägret, att de två sprintstafettgulden kom så tidigt tog bort pressen på övriga i truppen. Även om jag vet att människan är ett ganska simpelt djur har jag lite svårt att begripa resonemanget. Skulle curlingdamerna bry sig om ifall Sara Kjellin kom trea eller fyra i puckelpist? Påverkar Britta Norgrens fina OS Anna Carin Olofssons prestation på skjutvallen? Jag har svårt att se det men det kanske finns någon fin psykologisk förklaring till den påstådda effekten. Men den skulle jag vilja höra i så fall.

Den svenska OS-truppen består av elitidrottsmänniskor och utan att påstå att de är elitmänniskor ligger ju hela deras fokus på att deras egen prestation. De tränar hela tiden på att skärma av sig från vad mottävlarna gör och bara koncentrera sig på sig själva. Hur kan de då påverkas av att andra svenskar gör bra ifrån sig?

Men om det nu skulle vara på det viset kan det förklara de senaste ganska skrala OS:en: vi fick inget tidigt guld och då blev de andra ledsna och kunde inte prestera. Kanske skulle man då talat om för de aktiva att indelningen av folk i nationer är godtycklig. Att det, historiskt sett, inte var så länge sedan Norge var svenskt och att gränser flyttas hela tiden. Så som det här OS:et utvecklats är det dock kanske inte något vi ska föra fram vid de turinska diskussionsborden utan snarare vänta med till dess det går dåligt igen. Och det kommer det att göra. Kanske inte det här OS:et men nästa eller spelen efter. Glöm aldrig jantelagen.