En seger för fotbollen

Förra året försvann Barcelona redan i åttondelsfinalen mot just Chelsea. I år får vi njuta av Ronaldinho och hans vänner åtminstone två matcher mer. Det skulle ju inte direkt vara någon jätteskräll om vi fick se dem hela vägen till finalen. Och de som tycker om fotboll borde inte klaga.

Igår blev det uppenbart att fotbollen vann när Chelsea försvann. Trots underläge och en situation som bara skrek efter offensiv ville Jose Morinho se om man inte kunde defensivspela sig ur det hela en gång till. Ett exempel är sista bytet när en tysk mittback slängs in istället för Wright-Philips. Den ena är lång och kan stå i straffområdet och nicka och den andra kan utmana och göra mål på egen hand. Gissa vem som får spela i Morinho-land?

Men att mannen som får spela Championship Manager på riktigt bara köper defensiva terränglöpare får stå för honom. Men om titeln Världens Sämsta Förlorare någonsin delas ut vet jag vem som ska få den. Inte nog med att han skyller ifrån sig så fort Chelsea inte vinner (det är ju, ur den aspekten, tack och lov inte så ofta, tänk vilka ursäkter det skulle blir till slut) han hånar domarna. En ironisk applåd när ett domslut går mot Chelsea, är det ett bra sätt att vara på? Som människa? Som förebild? Ens enbart sedd som fotbollstränare?

Det var mycket snack om den där utvisningen i första matchen, att den gjorde hela skillnaden. Däremot var det inget snack från Morinhos sida om att det var fem personer offside och ingen fällning inblandad i den meningslösa straffen i slutet av matchen igår. Antar att det är skillnad på äpplen och päron och att Jose, om han får säga det själv, är den bästa frukten av alla. Jag tycker i alla fall att det är kul när han blir en citron.