Motståndare till sitt eget lag?

Det var en märklig syn. Att se hela djurgårdsklacken jubla – när Djurgården släppte in ett mål. Jag har mycket lättare att förstå att man gör nästan vad som helst för sitt lag – på bekostnad av privatliv, den egna ekonomin och mycket annat – än det hat som de här supportrarna måste hysa mot motståndarna, i det här fallet AIK.

Hur kan man ta både tid och pengar och bege sig till Borås för att heja mot sitt eget lag? Jag förstår mycket väl att supportrarna var besvikna med årets säsong efter tre SM-guld de senaste fyra åren. Men ändå. Kanske var det ironiskt på något vis men i sådana fall förstår jag inte ironi – och jag ska ändå tillhöra den ironiska generationen.

Självklart har man som supporter vissa motståndarlag, rivaler, som man inte unnar att vinna. Men att vilja det så mycket att man hoppas att ens eget lag förlorar trots att de själva kan nå medaljplats övergår mitt förstånd.

Undrar förresten vad som hänt om Peter Fröjdfelt blåst straff på övertid? Vem hade tagit straffen? Fast för spelarna var det säkert inte alls lika dramatiskt, vem av dem har ett blårandigt hjärta? I dagens fotboll byter spelarna klubbar oftare än skjortor och vid en snabbtitt i truppen känns det bara som Niclas Rasck har ett djurgårdshjärta. Och han kom till klubben när han var 30 år gammal. Förresten, Stefan Batan ska tydligen ha ett stort hjärta för den klubb han spelar i, oavsett vilken det är.

För övrigt har jag knappt hört en enda AIK:are som på allvar är upprörda över att Fröjdfelt inte blåste straff. Kanske har de förstått att det inte var där de tappade guldet utan att sådana situationer jämnar ut sig över en säsong. Kanske har de förstått att de inte förlorade guldet utan vann silvret även om de var med och kämpade ända till sista omgången. Kanske förstod de att njuta av den här säsongen och inser att nästa år kommer bli bra mycket tuffare. Inte så mycket för att det där andra året är så mycket svårare utan för att Tjärnström bli äldre och de knappast får en så pass skadefri säsong igen.