Säljes till högstbjudande: Klubbkänsla

Såg ett inslag på tv-sporten om djurgårdssupportrar som till varje pris ville förhindra att AIK vinner SM-guld. Den meningen som fastnade på min hjärna var den som sades om spelarna: har de nåt [Djurgårds-]hjärta så lägger de sig. Det vill säga det värsta för en djurgårdare är att AIK vinner och de som har makt att se till att AIK inte vinner bör göra det.

Min spontana tanke är: Vilket decennium lever de här supportrarna i? Det där med klubbkänsla hos spelare är förlegat och någonting som fans bara kan hoppas på. Ett sätt vore ju förstås att göra som Gefle och satsa på ett kollektiv, med spelare som stannar länge, men exakt vilka av till exempel Andrej Komac och Lance Davids – eller för den delen Mattias Jonsson – förväntar sig dessa supportrar ska ha ett så enormt djurgårdshjärta att man kommer lägga sig, kanske till och med på bekostnad av en egen Royal League-plats?

Det är knappast troligt med den omsättningen av spelare som Djurgården har att tro att det ska finnas hjärta för klubben. Man får, liksom de flesta andra klubbar, vara nöjd om det finns ett antal spelare som har känsla för klubben och ändå är tillräckligt bra för att platsa i truppen.

Att sedan supportrar har en övertro på spelarnas lojalitet mot en klubb de varit i ett kortare tag är ganska tydligt när folk tror att Kim Källström är djurgårdare. Han säger själv att Häcken och Göteborg är hemma och han var ändå i Djurgården ett relativt långt tag. Det skulle vara intressant att höra om Kennedy Bakircioglü känner sig som hammarbyare och om Tobias Linderoth är guligan i själen. Eller om det bara är fansen som tror det.