Järnbrist ger medaljmissar

Det grymtades mycket under friidrotts-VM om svenska fjärdeplatser. Men tänk om någon från början bestämt att det skulle delas ut fyra medaljer: guld, silver, brons och järn. Hade då VM varit en succé?

Varje utövare måste bedömas utifrån sina egna premisser. Det är väldigt mycket det som det handlar om i bredd- och ungdomsfriidrotten. 5,63 i längd kan var ett personligt rekord eller ett totalt misslyckande beroende på vem som utfört hoppet. Det måste också bedömas därefter. Jag tycker att samma resonemang är tillämpligt på elitfriidrotten också.

Så låt oss då titta på de svenska insatserna. Klüft är överlägset bäst i världen och om hon inte nollar någon gren så vinner hon. Sedan fick säkert den lilla sparringen som fanns den här gången till skillnad mot förut henne att ta i lite mer och vips blev det ett Europarekord.

Susanna Kallur kom fyra efter att ha slagit personligt rekord i VM-finalen. Visst, det hade varit bättre med en medalj men jag har svårt att se hur det inte är succé. Nästa år är det OS och då tror jag att hon tar en medalj.

Mustafa Muhammeds medalj försvann när det stod klart att ingen annan ville vara med och dra. Att trots det komma fyra, och vara bästa icke-kenyan, är inget annat än succé. Medalj eller inte.

Den enda fjärdeplatsen som luktade lite illa var Holms i höjd. Att säga att en pajas vinner bara för att motståndaren hoppar högre ett fulare sätt, är inte okey. Jag kan förstå att både Stefan och pappa Jonny är besvikna men det är bara att inse att Donald Thomas har mer talang än Holm någonsin haft, men att Holm fått ut mycket mer av sin. Sedan måste jag säga att jag trodde att Holms 2,33 i första försöket bombsäkert skulle ge en medalj men så är det ibland. När andra hoppar högre. Och det spelar ingen roll hur. Faktum var att jag satt och höll på Thomas och faktiskt struntade lite grand i om Holm skulle ta medalj eller komma fyra. Medaljer är i sanning inte allt.

Sedan finns det en del intressanta sjundeplatser också. Johan Wissmans sjundeplats tillhörde kategorin succé och tar han bara ett litet, litet steg framåt så att han kan ta sig till final utan att köra slut sig helt tycker jag inte att det är orimligt att han är med och slåss om en medalj i Peking nästa år.

I damernas höjd blev det två sjundeplatser. Kajsa har haft en eländig säsong och får satsa på OS istället. Trösten är att hon ändå inte slagit Vlasic i Osaka och medaljer utan guldglans har Bergqvist mer än tillräckligt av.

När det gäller Emma Green ska man komma ihåg att hennes VM-brons från Helsingfors 2005 togs när konkurrensen var erbarmlig. Min gissning är att det inte blir fler mästerskapsmedaljer trots att Green bara är 23 år. Jag undrar om hon ens kommer att hoppa två meter någon gång men hon får gärna bevisa att mina tvivel är felaktiga.

Snart kommer min teori om varför Wissman nått världseliten och många andra svenskar inte. Samma teori gäller förresten Mattias Claesson.