Svenskar: Byt gren!

Jag hade ju lovat att återkomma om min teori om varför Johan Wissman nått världstoppen och många andra inte. Jag har både varit aktiv friidrottare och tränare för ett gäng ungdomar och tanken som slog mig kändes mest som en ploj när den poppade upp men ju längre tiden har gått, desto mer tror jag att det ligger i den. Kom ihåg att ursprungsteorin är från cirka 1995, då svensk friidrott var nöjd över varenda finalplats i ett stort mästerskap, men jag tror att den är giltig idag också även om många bländas av alla medaljer som Sverige plockar hem nuförtiden.

I Sverige är det ingen sprinter som hänger med de snabbaste i världen. Just snabbhet är väldigt svår att träna upp men det är lättare med uthålligheten. Så vad göra? Jo, alla svenskar går upp en distans. En 800-meterslöpare lägger om sin träning och satsar på 1500 meter eller kanske 3000 meter. En Jonny Danielsson borde kanske ha satsat på maraton istället för 5000 meter även om hans kroppshydda möjligen slitit ut hans knän. En 100-meterslöpare som gör 10.50 kan bli en riktigt bra längdhoppare eller 200-meterslöpare beroende på läggning och Claes Albin och de andra 110 meter häck-löparna kunde göra gemensam sak med 200 meterslöparna och satsa på lång häck.

Visst, det kanske låter som ett skämt men om man inte är tillräckligt bra på sin egen gren men ändå är så relativt nära världstoppen, varför inte göra ett försök. Många friidrottare är så oerhört låsta vid en enda gren.

För att bli riktigt bra i vilken löpgren som helst måsta man vara snabb. Ska du dessutom springa kortare än en halvmil så måste toppfarten vara riktigt hög. Så om du då märker att din toppfart inte räcker till i en gren, då får du väl gå upp en distans. Eller bakvänt då, som Johan Wissman: Träna på 200 meter för att få upp farten så att han kan konkurrera på 400 meter. Liksom Mattias Claesson som satsade på 400 meter ifjol för att få upp snabbhetsuthålligheten till sin rätta distans, 800 meter.

Att tänka långsiktigt är kanske svårt men förhoppningsvis kan framför allt Wissman men även Claesson tjäna som lysande exempel på att långsiktighet lönar sig. Istället för att stirra på de där tre JSM-medaljerna som den aktive just tagit kanske tränarna borde blicka framåt, och se vilken gren den aktiva har bäst förutsättningar i. Antagligen är det en längre sträcka än de tror.

Jag vet att alla aktiva inte tycker om alla grenar och att tvinga folk a la östblocket är inte min avsikt men jag tror att många av dem som ändå tränar varje dag i veckan gärna skulle närma sig världseliten. Och då kanske ett grenbyte är ett litet pris att betala.