Sveriges hopp: motståndare utan motivation

Motivation slår klass heter det. Och det var precis vad som hände i söndags. Osasuna slog Barcelona och Osasuna har ingen Ronaldinho, ingen Eto’o. Visserligen vann de på en tillfilmad straff men det är inte det som är min poäng just idag. Nej, jag vill veta exakt hur motivation slår klass.

Visst är även idrottare människor men de får betalt för att utöva idrott och då bör man ju rimligen kräva en slags miniminivå när det gäller prestationerna på plan. Men kanske utför de den men att skillnaderna i dagens elitidrott är så små att om man inte ger 100% så vinner man inte? Möjligen är det så men i så fall borde ju skyldigheten hos de aktiva vara än större.

Att jag är bakfull när jag ska spela en match i korpen må vara hänt - det har till och med hänt – men att inte vara laddad till en ligamatch är ett svek mot alla de fans som hejar ohejdat och dessutom kanske löst entrébiljett.

Jag förstår om en dribblingskung inte orkar lägga ner hela sin själ i varje moment i varje match men att springa handlar bara om inställning. Om bara artisterna haft lite bättre inställning skulle det inte finnas utrymme för några Håkan Mild. Och antagligen inte för Sverige vid några större mästerskap i några större lagidrotter heller. Så vi kanske borde tala tyst om det här. En tröst är ju att de utländska proffsen möjligen inte läser denna blogg och även om de gör det i bästa fall inte kan svenska! Vi är nog ganska safe. Bra, då kan vi fortsätta med Mildande och fortsätta att slå lag som inte tar oss på allvar. Underbart!