Blandade missar

Varje år glömmer jag bort det: Jag ska ju satsa mot alla favoriter i ishockeyns Elitserie direkt när serien börjar. Då är artistkontraktarna inte här, vissa lag är inne i träningslunk och nykomlingar är heltända. När tror ni Skellefteå har bäst chans att vinna i Löfbergs Lila arena, i oktober eller i mars? Men som vanligt glömde jag bort det. Å andra sidan ser årets tabell nästan ut som den ”ska” alla redan, bara Brynäs bryter mönstret.

Bara i hockey kan en spelare efter 3 av 55 omgångar säga: ”Jag tycker att jag får för lite speltid”, och sedan gå till en direkt konkurrent. Det var precis vad Adam Andersson gjorde. Övergången är svår att tänka sig i någon annan sport men å andra sidan är det rätt befriande att om klubben och spelaren är överens så måste inte killen sitta och ruttna på läktaren. Fast visst är det konstigt att inte vilja stanna och slåss för sin plats även om klubben sagt att man ska satsa på yngre backar. Då borde han ha flyttat innan säsongen eller stannat kvar och fajtas för sin plats.

Kul att Bäckström verkar fått en bra start i NHL. Men varför skulle han inte det, skulle nästan varit märkligare om han förpassats ner i farmarligan.

Förresten pågår rugby-VM just nu. Någon som bryr sig? Eller någon som ens har koll på vilken av de två varianterna av rugby som det just nu spelas VM i? Trodde inte det.

Till sist: Har lovat mig själv att inte diskutera dopning för mycket här på bloggen men ingen kan väl med den bästa vilja i världen hävda att det var en jätteskräll att Marion Jones var dopad. Två dopade män och Balco-Conte som ”best man” är rätt starka indicier. Det var lätt att tjusas för publiken men samtidigt försvann det som är friidrottens grundattraktion – kampen man mot man eller kvinna mot kvinna – när Jones var så överlägsen. Så hon har sabbat på mer än ett sätt. Så, nu ska jag inte tjata mer om dopning.