Aldrig mer Italien

Jag tror faktiskt att det var sista gången jag tittade på italiensk ligafotboll idag. Värre skämt får man leta länge efter. I amerikansk fotboll blåser de av var tionde sekund. Det är en del av spelet, det är det sättet på vilken den sporten utövas på. Till hälften gäller ovanstående för italiensk fotboll: det blåses av var tionde sekund men det är inte en del av spelet. Åtminstone spelas det inte så i resten av världen.

Ska man vara rättvis så kanske inte Cagliari-Juventus är den match man ska kolla på om man vill se underhållning och visst, det verkar ha varit en ovanligt usel domare, men sättet som spelarna kastar sig till höger och till vänster är verkligen patetiskt. Kanske jag borde misstänkt någonting när jag upptäckte at italienarna har ett särskilt ord, furbo, för en spelare som kan falla snyggt och skaffa laget frisparkar och straffar.

Cagliari leder med 1-0 och Juventus har fått en straff till skänks av domaren men Del Piero missar. Lite senare kontar Cagliari och en av deras spelare faller som om han fått en hockeytackling för att få en frispark och kunna slösa tid. Han har redan börjar krama sitt eget ben med enorm frenesi när han plötsligt studsar upp. Vad händer? Jo, han ser att han kan vara med i kontringen trots allt och struntar därför i att filma. En ganska grov genomlysning av vad det betyder när spelarna skriker ut sin smärta. Framför allt i Italien.

Att sedan Juventus får fem stopptidsminuter på sig att kvittera, trots att ingenting särskilt hänt,
är ju inte heller direkt någon skräll. För att avsluta klagomålen på denna sändning: Magnus Hedman säger: ”Juventus, om vi ska vara ärliga, förtjänar en poäng, antagligen alla tre.” Sedan när förtjänar man poäng i fotboll? Och varför ska Juventus förtjäna poäng för att de har bättre spelare som går omkring som loja divor när Cagliaris spelare krigar till sista svettdroppen? Det kanske bara ska vara så i Italien. Forza Juve. Och Forza Milan. Skriker fotbollsälskare och domare gemensamt.

Till sist: hur kunde en grovjobbar som Klas Ingesson trivas i Italien. Hade en bestämd känsla av att han var en no bullshit man.