Fotbollen och ishockeyns eventuellt skilda väsen och frågan om bragdmomentet i Bragdguldet

Fotbollen har sitt väsen och ishockeyn sin. Men vad består de egentligen av? Svårt att säga, men visst är de olika. Rent spontant skulle jag tycka att ishockeyn borde vara mer taktiskt driven, med alla avbrott och de möjligheter det ger för tränaren att ge instruktioner. Och fotbollen borde vara mycket mer svåröverskådlig, inte minst för en tränare som ofta bara har kontakt med en eller ett par spelare under pågående match.

Men jag tror att det är precis tvärt om. I ishockeyn går det för fort för att man i varje moment ska hinna göra det taktiskt bästa. Visst, det sitter i ryggraden hos många spelare, men det är ju också därför som nya direktiv är så svåra att tillämpa. I fotboll däremot går det betydligt långsammare och det finns mer tid till att koppla in hjärnan på det taktiska hjulspåret.

Kanske är det därför som det händer mer i ishockey? Kanske är det därför folk pratar så otroligt mycket taktik när det gäller fotboll? Eller så är det inte någon större skillnad utan bara folk som jag som vill teoretisera kring idrott. Fast det egentligen inte går. Eller gör det det?

Till sist: när ska Svenska Dagbladets bragdjury bestämma sig för om det är en bragd eller en fantastisk idrottsprestation som man ska premiera. Det verkar växla lite från år till år och ibland får idrottare utmärkelsen för – vad det verkar som – lång och trogen tjänst.

Inget ont om Anja Pärson men om det är en bragd man pratar om borde ju Damkronorna ligga klart före. Och om det bara är prestationen i sig så känns ju Tre Kronors insats större. Nåja, det är ett svårt val, jag skulle bara önska att det fanns en tydligare linje när det gällde bragdmomentet. Så att vi som tycker om allt vet exakt vad det är vi ska ha åsikter om.

Som det är nu blir ju känslan bara: Visst, det var hon väl värd men det var ju många andra också.