Inget båg, bara förnuft

Nu har Sverige vunnit VM och OS under samma år och alla ishockeyklackar slår i taket. Förutom tillfälligheter som alltid finns i hockey-VM i form av vilka spelare som kommer och vilket lag man får möta med vilka proffs vid vilken tidpunkt i turneringen så kvarstår faktum: Sverige dominerade faktiskt VM. Inte genom 8-0-segrar mot Italien utan på sitt eget vis, genom att slå de bra lagen närmast på utklassningsvis.

Jag tror att den största anledningen stavas Bengt-Åke Gustafsson. Inget BÅG, bara sunt förnuft. Kanske var det det som behövdes i en hockeyvärld som alltför ofta stirrat sig blind på den outsinliga strömmen av statistik och den nästan lika ändlösa strömmen av NHL-”förstärkningar” som brukar komma till VM. Bengt-Åke har tagit ut ett lag som han tror på och sedan bara tagit med de NHL-spelare som han verkligen tycker tillför något.

Förbundskaptenens största bedrift måste vara att få med Michael Nylander till VM efter att ha petat honom till OS. Kanske ligger Bengt-Åkes egen spelarkarriär till grund för att veta hur man ska prata med proffsen på andra sidan atlanten, och få de att spela efter samma noter som resten av spelarna. Kanske är det så att Begt-Åke inte är en macho-hockey-kille utan snackar med spelarna på ett annat sätt. Vad vet jag, men någonting har han definitivt gjort rätt, till skillnad från ett par av sina företrädare.

Till sist tror jag att NHL-lockouten varit till godo för det svenska landslaget. Vi har sett att NHL-spelarna inte dominerade så som vi trott att de skulle göra i Elitserien, och den svenska högstaserien kan stå med rakare rygg. Kanske har detta också gjort att Bengt-Åke vågat ta ut fler spelare från Elitserien och inte bara invänta frälsarna från väster.

Tre Kronor måste ligga skapligt till för bragdguld, Jerringpris och diverse utmärkelser senare under året. Undrar vad fotbollslandslaget måste uträtta i Tyskland för att ens vara med i diskussionen.

De senaste åren har ytterspelet i fotbollsvärlden blivit allt mindre klassiskt, i den meningen att man idag sällan ser yttrar som slickar kanterna. De få som finns idag är närmast kvarlevor från en svunnen tid, till exempel Ryan Giggs.

Idag bryter yttrarna istället in i mitten och söker skott och passning istället för att komma runt på sin kant och slå inlägg. Med intåget av 4-3-3 och 4-2-3-1 finns ju inte ens den klassiska yttern med på pappret utan är omgjord till anfallare. Och även lag som spelar 4-4-2 använder sig inte alltför sällan av en innermittfältare på en av ytterplatserna.

Inget ont om denna utveckling men en tanke är att om nu ytterspelet inte ser ut som det en gång gjorde, varför envisas då tränarna med att spela vänsterfotade spelare till vänster och högerfotade till höger? Vore det inte bättre, om målet ändå är att bryta in i banan, att de fick byta kant? Tänk vilka skottlägen som nästan automatiskt skulle uppstå.

Sedan behöver ju inte det betyda att yttrarna bara bryter inåt för skott men jag tror att spelarna idag, med all den träningsmängd de har i sina ben, klarar att slå de där inläggen med "fel" fot.

Tänk vilka skottlägen - och vilka mål - det skulle bli om man spelade till exempel Steven Gerrard till vänster Arjen Robben till höger.

Men det är väl som när vissa spelare ständigt får speltid i ett lag och ingen förstår vad han har där att göra. Kanske ska man lita på att tränaren, som ser spelaren spela varje dag, har bättre koll. För inte kan det väl vara så att de bara inte tänkt på att det faktiskt går att byta kant på spelarna när spelet förändras?

Sur Wengér och Sveriges VM-chanser

Först en ursäkt. Min dator kraschade så därför har det inte kommit inlägg på ett tag men nu är jag tillbaka.

Häftigt med Champions League-final med två svenskar men matchen dog lite grand när Lehman blev utvisad. Trist. Men att den skulle leva upp till förra årets holmgång var ju föga troligt även om chansen till en mer välspelad final fanns. Fast det inte riktigt blev så, mycket beroende på den där utvisningen.

Förstår att Wengér var besviken efter förlusten men att skylla den på offside-mål när det enda mål man själv gör tillkom efter en frispark som var direktimporterad från Hollywood ger lite dålig eftersmak.

Men nu är det VM som gäller och rent matematiskt har Sverige lite drygt 20% chans att nå minst kvartsfinal. Då tänker jag så här. I gruppen finns tre lag som kan gå vidare. Sverige, Paraguay och England slåss om två åttondelsplatser och har därmed 66,6% chans att gå vidare från gruppen (lägg märke till att detta ger Trinidad & Tobago 0,1% chans att gå vidare, en rimlig gissning känns det som).

Om Sverige väl går vidare från gruppen är det 50% chans att möta Tyskland och 50% chans att vi möter några andra. Om vi möter värdnationen tror jag att vi har en 50/50-match och om vi möter något av de andra, svagare lagen från den gruppen tror jag att vi har 75% chans att vinna eftersom vi ju då gått vidare från gruppen och därmed förhoppningsvis hittat ett bra spel.

Den matematiska formeln för chansen till kvartsfinalavancemang blir då: 0,666*(0,5*0,5+0,5*0,75)/2=0,208125. Det vill säga 20,8% chans till kvartsfinalspel!

Det känns rätt bra tycker jag.