Defensiva bortatränare ger hemmafördelar

De största svenska friidrottsstjärnorna har skrivit ett brev till regeringen där de kräver att regeringen ska stötta framtida friidrottsmästerskap i Sverige. De säger bland annat att ett mästerskap på hemmaplan är extra motiverande när det är tungt att träna och att ett mästerskap på hemmaplan inspirerar såväl elit som unga knattar.

Nu vill jag inte gå in för mycket på politik, det här ska ju vara en sportblogg, men visst vore det bra för Sverige med mästerskap på hemmaplan. Det går ju alltid bra för hemmanationer, oavsett idrott och det är ju kul och dessutom generar ju de utländska besökarna skatt till Sveriges skattekista. Så visst, jag är för mästerskap på hemmaplan. Men det som är mest fascinerande är den så kallade hemmaplansfördelen.

I Premier League har två av tjugo lag tagit fler poäng borta än hemma och här är siffrorna för några andra serier:
Serie A: 3 av 20
La Liga: 6 av 20
Elitserien i ishockey: 2 av 12
NHL: 10 av 30 lag
NBA: 3 av 30
Allsvenskan 2006: 3 av 14

Det är alltså en stor fördel att spela hemma. Varför? Det är svårt att säga och spelarna själva verkar också ha svårt att sätta ord på vad det är. Planen är ju om inte exakt densamma – i fotboll kan ju planens mått variera – nära nog lika stor. Visst, hemmastödet från supportrar hjälper förstås till, det är väl bara mänskligt att de spelare som alla i publiken hejar på lyfter sig lite grand. Samtidigt kan man ju tycka att med alla de vinnarskallar som finns på elitnivå borde det generera nästan lika mycket jävlar anamma hos bortaspelarna som positivt tänkande (eller vad det nu är) hos hemmaspelarna.

Det har pratats om en bekant miljö, att det är skönt att veta hur omklädningsrummen ser ut. Att omklädningsrummen kanske till och med är bättre för hemmalagen. Men även det är ju något som inte borde påverka elitidrottsmän så värst mycket. Liksom resorna för bortalaget. Det enda professionella idrottare gör är ju att vara fokuserade på sin insats, då borde ju inte en resa på några timmar störa alltför mycket.

Hemmadomare, då? Där finns säkert en delförklaring eftersom domarna bara är människor och säkert undermedvetet ger efter för hemmapubliken. Det brukar antalet straffar för hemma- respektive bortalag visa säsong efter säsong.

Den största anledningen? Jag tror att det är tränarnas taktik. På bortaplan backar man hem, “då behöver vi inte bjuda publiken på underhållning” brukar det heta. Men varför envisas tränarna med att backa hem på bortaplan när det bevisligen ger färre poäng? Inte minst med trepoängssystemet borde det ju onekligen vara bättre att satsa framåt och vinna en match av tre än att spela två oavgjorda och förlora en. Så varför backa hem på bortaplan?

Samtidigt borde ju med min logik Gefle vara ett lag som går emot statistiken – de bjuder ju inte direkt på champagnefotboll ens på hemmaplan – men det gör de inte. Inte i år i alla fall även om man i fjol tog fler poäng borta än hemma. Å andra sidan var de betydligt starkare hemma än borta i Superettan men då spelade de kanske inte lika tillbakadraget över huvud taget?

Mysteriet med hemmaplansfördelen i lagsporter finns kvar och jag förstår fortfarande inte varifrån den kommer. För att inte tala om den i de individuella idrotterna men den är ju ett helt annat kapitel.

Varför spelar yttrarna på fel kant?

De senaste åren har ytterspelet i fotbollsvärlden blivit allt mindre klassiskt, i den meningen att man idag sällan ser yttrar som slickar kanterna. De få som finns idag är närmast kvarlevor från en svunnen tid, till exempel Ryan Giggs.

Idag bryter yttrarna istället in i mitten och söker skott och passning istället för att komma runt på sin kant och slå inlägg. Med intåget av 4-3-3 och 4-2-3-1 finns ju inte ens den klassiska yttern med på pappret utan är omgjord till anfallare. Och även lag som spelar 4-4-2 använder sig inte alltför sällan av en innermittfältare på en av ytterplatserna.

Inget ont om denna utveckling men en tanke är att om nu ytterspelet inte ser ut som det en gång gjorde, varför envisas då tränarna med att spela vänsterfotade spelare till vänster och högerfotade till höger? Vore det inte bättre, om målet ändå är att bryta in i banan, att de fick byta kant? Tänk vilka skottlägen som nästan automatiskt skulle uppstå. Sedan behöver ju inte det betyda att yttrarna bara bryter inåt för skott men jag tror att spelarna idag, med all den träningsmängd de har i sina ben, klarar att slå de där inläggen med "fel" fot. Tänk vilka skottlägen - och vilka mål - det skulle bli om man spelade till exempel Steven Gerrard till vänster Arjen Robben till höger.

Men det är väl som när vissa spelare ständigt får speltid i ett lag och ingen förstår vad han har där att göra. Kanske ska man lita på att tränaren, som ser spelaren spela varje dag, har bättre koll. För inte kan det väl vara så att de bara inte tänkt på att det faktiskt går att byta kant på spelarna när spelet förändras?

Motståndare till sitt eget lag?

Det var en märklig syn. Att se hela djurgårdsklacken jubla – när Djurgården släppte in ett mål. Jag har mycket lättare att förstå att man gör nästan vad som helst för sitt lag – på bekostnad av privatliv, den egna ekonomin och mycket annat – än det hat som de här supportrarna måste hysa mot motståndarna, i det här fallet AIK.

Hur kan man ta både tid och pengar och bege sig till Borås för att heja mot sitt eget lag? Jag förstår mycket väl att supportrarna var besvikna med årets säsong efter tre SM-guld de senaste fyra åren. Men ändå. Kanske var det ironiskt på något vis men i sådana fall förstår jag inte ironi – och jag ska ändå tillhöra den ironiska generationen.

Självklart har man som supporter vissa motståndarlag, rivaler, som man inte unnar att vinna. Men att vilja det så mycket att man hoppas att ens eget lag förlorar trots att de själva kan nå medaljplats övergår mitt förstånd.

Undrar förresten vad som hänt om Peter Fröjdfelt blåst straff på övertid? Vem hade tagit straffen? Fast för spelarna var det säkert inte alls lika dramatiskt, vem av dem har ett blårandigt hjärta? I dagens fotboll byter spelarna klubbar oftare än skjortor och vid en snabbtitt i truppen känns det bara som Niclas Rasck har ett djurgårdshjärta. Och han kom till klubben när han var 30 år gammal. Förresten, Stefan Batan ska tydligen ha ett stort hjärta för den klubb han spelar i, oavsett vilken det är.

För övrigt har jag knappt hört en enda AIK:are som på allvar är upprörda över att Fröjdfelt inte blåste straff. Kanske har de förstått att det inte var där de tappade guldet utan att sådana situationer jämnar ut sig över en säsong. Kanske har de förstått att de inte förlorade guldet utan vann silvret även om de var med och kämpade ända till sista omgången. Kanske förstod de att njuta av den här säsongen och inser att nästa år kommer bli bra mycket tuffare. Inte så mycket för att det där andra året är så mycket svårare utan för att Tjärnström bli äldre och de knappast får en så pass skadefri säsong igen.

Säljes till högstbjudande: Klubbkänsla

Såg ett inslag på tv-sporten om djurgårdssupportrar som till varje pris ville förhindra att AIK vinner SM-guld. Den meningen som fastnade på min hjärna var den som sades om spelarna: har de nåt [Djurgårds-]hjärta så lägger de sig. Det vill säga det värsta för en djurgårdare är att AIK vinner och de som har makt att se till att AIK inte vinner bör göra det.

Min spontana tanke är: Vilket decennium lever de här supportrarna i? Det där med klubbkänsla hos spelare är förlegat och någonting som fans bara kan hoppas på. Ett sätt vore ju förstås att göra som Gefle och satsa på ett kollektiv, med spelare som stannar länge, men exakt vilka av till exempel Andrej Komac och Lance Davids – eller för den delen Mattias Jonsson – förväntar sig dessa supportrar ska ha ett så enormt djurgårdshjärta att man kommer lägga sig, kanske till och med på bekostnad av en egen Royal League-plats?

Det är knappast troligt med den omsättningen av spelare som Djurgården har att tro att det ska finnas hjärta för klubben. Man får, liksom de flesta andra klubbar, vara nöjd om det finns ett antal spelare som har känsla för klubben och ändå är tillräckligt bra för att platsa i truppen.

Att sedan supportrar har en övertro på spelarnas lojalitet mot en klubb de varit i ett kortare tag är ganska tydligt när folk tror att Kim Källström är djurgårdare. Han säger själv att Häcken och Göteborg är hemma och han var ändå i Djurgården ett relativt långt tag. Det skulle vara intressant att höra om Kennedy Bakircioglü känner sig som hammarbyare och om Tobias Linderoth är guligan i själen. Eller om det bara är fansen som tror det.