Videogranskning: målkamera och bestraffare

Ska man, bara för att man kan, automatisera allting? Hawkeye är ny linjedomare i tennis, med repriser på storbildskärm för publiken. Och så pratas det om det smarta chipet som ska stoppas i den smarta fotbollen så att den själv kan tala om huruvida hela den varit inne i mål eller om den bara varit inne och fluktat lite.

Jag är inte säker på att jag tycker att det är så lysande men samtidigt vore det ju skönt att inte kunna skylla på domaren. Tycker trots allt att det är rätt bra när man har sådana där videorepriser i ishockey, och i tennis är ju en linjedomarrobot i sig ingenting nytt sedan man infört de pipande linjerna för ett antal år sedan.

Men det finns ett problem. Att bara ha videogranskning för att avgöra om det är mål kanske funkar i ishockey men i fotboll skulle det nästan kännas löjligt att inte samtidigt använda den för offsidebedömning, eftersom det är den massivt största faktorn för att bestämma om det blir riktigt heta målchanser eller inte. En lösning vore då att man låter spelet fortgå och sedan kollar på en videorepris för att se om det verkligen var mål.

Men det skulle verkligen förstöra sporten. Tänk att jubla som en galning när ens lag avgör guldderbyt i 92:a minuten bara för att efter en videogranskning få avslag på målet. Vilket otroligt antiklimax! Det räcker med de få gångerna när linjedomaren står med sin flagga uppe när ens lag redan gjort mål. Fler sådana tillfällen och idrotten måste snart själva börja betala de hjärtinfarkter som den orsakar.

I hockey däremot är inte offsideregeln alls lika avgörande varför det känns ganska naturligt att videogranskningen där bara agerar som en målkamera. I fotboll skulle införandet av videogranskning kännas som att det dödade spelet. För att inte tala om att det skulle förstöra fotbollens universalism, att den är likadan världen över. Det är ju det som gör den så stor.

Däremot tycker jag att det är själklart att man ska kunna bli avstängd och bestraffad på andra sätt efter videogranskning. Men då handlar det om disciplinkommittéer som dömer dagen efter, långt från stridens hetta. Kanske är det här som videogranskningen har sin största funktion: att få bort alla idioter från våra sportarenor. Inte de på Linköpings läktare då, utan de som finns på planen.

Den inbyggda spänningens charm

Två mål på nio sekunder är för mycket. Att hämta in tre mål på fem minuter är vackert. Hockey mot fotboll igen. Men det finns faktiskt vissa sporter som har en inbyggd spänning och då menar jag inte typ boxning där det är spännande att se om både vinnaren och förloraren ska överleva nästa dag också. Ett av de bästa exemplena är som så många gånger förut fotboll. Ett mål är precis lagom mycket värt, det är väldigt viktigt för laget men att släppa in ett mål är inte irreparabelt.

Ett mål i fotboll har den perfekta balansen mellan att betyda allt och fortfarande inte vara avgörande. Det finns flera andra sporter som har den där balansen och den första jag kommer att tänka på är, faktiskt, skidskytte. En bom är dyrbar men åker du riktigt fort har du fortfarande chansen. Två bom och du är borta. Nästan. För så vida du inte skjuter fullt på resten och åker som en raket…

Det finns säkert många fler sporten som har den där inbyggda spänningen men som exempel på motsatsen finns hockey (ett mål är för lite värt), handboll (hockey upphöjt till fyra) och basket-fram-till-sista-två-minuterna.

De mest problematiska sporterna är de som bandy där det känns som om spelarna när som helst kan ta bollen och åka över hela planen och göra mål. Snacka om att devalvera värdet a målen.

Till slut: Olof Lundh på Expressen. Vad säger man? En journalist som tar emot svarta pengar. Från en agent! Jag trodde att det fanns en gräns för dumheten men jag hade tydligen fel. Och att dessutom göra det för futtiga 70.000 fördelat över flera år är ju bara så korkat så man tror att man ska kräkas.

Sveriges hopp: motståndare utan motivation

Motivation slår klass heter det. Och det var precis vad som hände i söndags. Osasuna slog Barcelona och Osasuna har ingen Ronaldinho, ingen Eto’o. Visserligen vann de på en tillfilmad straff men det är inte det som är min poäng just idag. Nej, jag vill veta exakt hur motivation slår klass.

Visst är även idrottare människor men de får betalt för att utöva idrott och då bör man ju rimligen kräva en slags miniminivå när det gäller prestationerna på plan. Men kanske utför de den men att skillnaderna i dagens elitidrott är så små att om man inte ger 100% så vinner man inte? Möjligen är det så men i så fall borde ju skyldigheten hos de aktiva vara än större.

Att jag är bakfull när jag ska spela en match i korpen må vara hänt - det har till och med hänt – men att inte vara laddad till en ligamatch är ett svek mot alla de fans som hejar ohejdat och dessutom kanske löst entrébiljett.

Jag förstår om en dribblingskung inte orkar lägga ner hela sin själ i varje moment i varje match men att springa handlar bara om inställning. Om bara artisterna haft lite bättre inställning skulle det inte finnas utrymme för några Håkan Mild. Och antagligen inte för Sverige vid några större mästerskap i några större lagidrotter heller. Så vi kanske borde tala tyst om det här. En tröst är ju att de utländska proffsen möjligen inte läser denna blogg och även om de gör det i bästa fall inte kan svenska! Vi är nog ganska safe. Bra, då kan vi fortsätta med Mildande och fortsätta att slå lag som inte tar oss på allvar. Underbart!

Uselt att missa en straff

Hammarby förlorade igår straffläggningen i Royal League genom att missa sina tre första straffar. Sedan var straffläggningen över. Uselt är vad det är och även om jag har tjatat om det till höger och till vänster kommer jag inte sluta förrän straffskyttarna blir bättre. I hockey är det svårt att sätta den, i basket omöjligt att missa och i fotboll, ja vadå? Jo, elva meter från ett drygt sju meter brett mål med en målvakt som är två och en halv meter med utsträckta armar. Så svårt kan det inte vara.

Vi pratar här om fotbollsspelare som även om de inte är utlandsproffs faktiskt spelar fotboll på heltid. Slå en straff efter varje träning så sätter man garanterat straffen på match. Visst, det finns nerver med i spelet men ju mer man tränat på en sak, desto mindre påverkar nervositeten. Det gäller verkligen inte bara fotboll men jag kan inte förstår varför det inte skulle gälla just fotboll.

För övrigt avgjordes inte en enda av Champions League-åttondelarna med straffsparksläggning. Måste tillstå att jag blev lite besviken, en straffläggning är ju alltid spännande. Och så får jag ju chansen att rida en av mina käpphästar eftersom det ju till slut alltid är någon som missar.

En seger för fotbollen

Förra året försvann Barcelona redan i åttondelsfinalen mot just Chelsea. I år får vi njuta av Ronaldinho och hans vänner åtminstone två matcher mer. Det skulle ju inte direkt vara någon jätteskräll om vi fick se dem hela vägen till finalen. Och de som tycker om fotboll borde inte klaga.

Igår blev det uppenbart att fotbollen vann när Chelsea försvann. Trots underläge och en situation som bara skrek efter offensiv ville Jose Morinho se om man inte kunde defensivspela sig ur det hela en gång till. Ett exempel är sista bytet när en tysk mittback slängs in istället för Wright-Philips. Den ena är lång och kan stå i straffområdet och nicka och den andra kan utmana och göra mål på egen hand. Gissa vem som får spela i Morinho-land?

Men att mannen som får spela Championship Manager på riktigt bara köper defensiva terränglöpare får stå för honom. Men om titeln Världens Sämsta Förlorare någonsin delas ut vet jag vem som ska få den. Inte nog med att han skyller ifrån sig så fort Chelsea inte vinner (det är ju, ur den aspekten, tack och lov inte så ofta, tänk vilka ursäkter det skulle blir till slut) han hånar domarna. En ironisk applåd när ett domslut går mot Chelsea, är det ett bra sätt att vara på? Som människa? Som förebild? Ens enbart sedd som fotbollstränare?

Det var mycket snack om den där utvisningen i första matchen, att den gjorde hela skillnaden. Däremot var det inget snack från Morinhos sida om att det var fem personer offside och ingen fällning inblandad i den meningslösa straffen i slutet av matchen igår. Antar att det är skillnad på äpplen och päron och att Jose, om han får säga det själv, är den bästa frukten av alla. Jag tycker i alla fall att det är kul när han blir en citron.