Gult måste kunna bli rött

Hoppas, hoppas jag blir varnad. Orden finns i huvudet på fotbollsspelaren som just gjort en grov överträdelse och riskerar så mycket mer än en varning. Men om domaren väljer att varna honom kan han inte bli videogranskad efteråt och därmed inte heller avstängd. Om domaren däremot ger rött kort – eller helt missar situationen – då kan Tävlingsutskottet, eller vilka det nu är, bedöma incidenten efteråt. Helt galet.

Igår var det Jon Jönsson som knäckte näsbenet på Erkan Zengin, veckan innan var det Kalmars brasse Ari som sopade till Jönssons mittbackskollega Andreas Augustsson. Båda armbågarna gav gult kort och därmed är historien utagerad. Den regeln måste ändras!

Jag antar att regeln är till därför att tilltron till domarna inte ska undergrävas: Om man ändrar alltför mycket i efterhand bryr sig snart ingen om vad som händer på själva planen. Jag håller med om man inte ska hålla på och korrigera för mycket efteråt men att man inte ska göra det för att domaren bedömt en incident som värd ett gult kort blir skevt. En domare som missar en situation men hör upprörda hemmasupportrar skrika och ser blod forsa kan ju inte låta bli att varna närmaste spelare samtidigt som han ju inte kan visa ut någon för något han inte riktigt sett. Alltså: Gult kort.

Alla gula kort ska förstås inte granskas i efterhand men de grova övertrampen ska beivras och därför ska videogranskningskommittén eller vad den heter sättas i arbete mer och oftare. Fram för en armbågsfri Allsvenska.

För övrigt vinner nog Elfsborg SM-guld trots förlusten igår. AIK verkar vara ur slag efter all Norlings mixtrande, det som var så framgångsrikt tidigare på säsongen. Helsingborg måste slå Elfsborg och knappast ens det räcker. Den mest komiska situationen uppkommer om Djurgården i sista omgången slår Elfsborg och AIK därmed tar guldet. Hade för övrigt kunnat bli en mångfacetterad guldfajt om inte Hammarby hade blivit av med tre poäng. Men Elfsborg hade nog vunnit ändå.

Opartiskhet i Kim-eller-Anders-frågan

EM-kvalmatchen mot Island var som en flashback från tiden när Sverige byggde sitt spel på säkert försvar och förhoppningen att lyckas peta in någon boll framåt. Det gick vägen mot Island och att spelet inte var så sprudlande är lätt att förlåta när poängen trillar in.

Det var inte Lagerbäcks förstaval på särskilt många positioner och när det gäller den ständiga, numera vattenbaserade, frågan om Anders eller Kim var det egentligen svårt att tolka signalerna från Spanien- och Islandsmatcherna.

Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel att starta med Anders när han bevisligen är i bra form även om det principiellt borde smälla högre med en plats väldigt nära startelvan i en av Europas bästa klubbar än att dominera i Allsvenskan. Om det ens är det Anders Svensson gör. Men 2-0 mot Spanien säger ändå att Lagerbäck valde rätt den gången.

Mot Island fanns inget val och Kim gjorde en godkänd match, framför allt med tanke på att mittfältarna runtomkring honom var reserver, utom möjligen Alexandersson. Men det störde mig att Strömblad och framför allt Hysén lyfte Kim Källström till skyarna i Islandsmatchen. Jag tyckte över huvud taget inte att Sverige spelade särskilt bra men, som sagt, det må vara förlåtet. Däremot tycker jag att det drar ett löjets skimmer över herrar kommentatorerna när de så tydligt förordar Kim.

Jag är ganska säker på att de inte prisat Anders Svensson på samma sätt om han gjort samma insats som Kim gjorde mot Island, men det tillhör dessvärre kategorin saker som vi aldrig får veta med säkerhet. Jag tycker att man ska kunna kritisera landslagets spel och i samma andetag vara nöjd med de tre poängen. Blågult spelade inte bra mot Island, Micke Nilsson blev – återigen – uppsnurrad på sin högerkant och något vidare spel hade inte Sverige, trots att Island inte alls backade hem som förväntat.

En medioker insats som dock var värdefull i det att de tre poängen bärgades men det jag kommer minnas matchen för var en mindre en medioker insats av kommentatorerna. Det minsta man kan begära är väl att de ska försöka vara objektiva. Att sedan Glenn Hysén säger resolut om var tredje brytning kan jag leva med men försök nästa gång att inte ha så förutfattade meningar om de svenska spelarna.

Tyckte för övrigt att Kim var helt okay, men inte mer.

Till sist. FIFA har nominerat 30 herrspelare till titeln Världens bästa fotbollsspelare. Läste igenom listan och som vanligt finns de flesta av de personliga favoriterna med och som vanligt är man mindre förtjust i några av de nominerade. Men så läser jag igenom listan en gång till och hoppar till: Luis Figo finns med! Även om han tydligen var bättre än på länge i det Inter som via buggning blev mästare förra året så känns han långt ifrån de 30 bästa fotbollsspelarna i världen. Istället för att rabbla upp alla som jag tycker är bättre nöjer jag mig med att konstatera att till och med på samma landslagsmittfält finns en spelare som är bättre men inte med på 30-listan: Maniche.

Färst skador vinner

När AIK och Hammarby vann sina senaste SM-guld hade de en sak gemensamt: de hade nästan löjligt lite skador. Man spelade med samma lag match efter match och i en serie där nästan inga klubbar kan behålla de bästa spelarna avgör samspeltheten. Det är samma sak för Elfsborg i år och även om AIK använt typ 17 olika startelvor har det oftast varit Rickard Norlings taktiska val som avgjort, inte att han saknat spelare på grund av skador.

Om man jämför till exempel Malmös och Hammarbys förstaelvor med de två serieledarnas är de, om inte bättre så i all fall, minst lika bra. Men skador har ställt till det och därför har vi de två gulsvarta i delad serieledning.

Det sägs at Helsingborg i sin hysteriska form ska kunna utmana om guldet men det känns inte riktigt som det kommer räcka hela vägen fram för dem. SM-guldet blir gulsvart men di rödblåe kan mycket väl knipa lilla silvret och frågan är om inte IFK Göteborg tar bronset. Måste ändå imponeras av att IFK alltid verkar finnas med där uppe, trots att truppen i år – liksom en hel del andra år – inte ser så märkvärdig ut.

Sedan kan man fråga sig varför det är så stort att NHL drar igång när Elitserien redan börjat. Visst, de allra bästa spelarna finns over there men ska man jämföra Eliteserien med världens bästa liga så står den ju sig bra, det visade inte minst lock out-året. Om man istället jämför med den fotbollsfeber som råder (har rått?) kring Allsvenskan och sedan jämför den med den bästa fotbollsligan i världen blir det nästan löjligt. Men jag antar det är passionen för laget som gör det och inte passionen för kvalitet.

Vilken är då bästa ligan? Ja, föredrar man skönspel är det nog den spanska, föredrar man lite hårdare spel är det den engelska och föredrar man fusk är det den italienska. I alla fall i Europa, kan inte säga att jag har så bra koll på den brasilianska ligan annat än att den verkar vara den enda där det föregår mer fuffens än i den italienska motsvarigheten.