Fotbollen och ishockeyns eventuellt skilda väsen och frågan om bragdmomentet i Bragdguldet

Fotbollen har sitt väsen och ishockeyn sin. Men vad består de egentligen av? Svårt att säga, men visst är de olika. Rent spontant skulle jag tycka att ishockeyn borde vara mer taktiskt driven, med alla avbrott och de möjligheter det ger för tränaren att ge instruktioner. Och fotbollen borde vara mycket mer svåröverskådlig, inte minst för en tränare som ofta bara har kontakt med en eller ett par spelare under pågående match.

Men jag tror att det är precis tvärt om. I ishockeyn går det för fort för att man i varje moment ska hinna göra det taktiskt bästa. Visst, det sitter i ryggraden hos många spelare, men det är ju också därför som nya direktiv är så svåra att tillämpa. I fotboll däremot går det betydligt långsammare och det finns mer tid till att koppla in hjärnan på det taktiska hjulspåret.

Kanske är det därför som det händer mer i ishockey? Kanske är det därför folk pratar så otroligt mycket taktik när det gäller fotboll? Eller så är det inte någon större skillnad utan bara folk som jag som vill teoretisera kring idrott. Fast det egentligen inte går. Eller gör det det?

Till sist: när ska Svenska Dagbladets bragdjury bestämma sig för om det är en bragd eller en fantastisk idrottsprestation som man ska premiera. Det verkar växla lite från år till år och ibland får idrottare utmärkelsen för – vad det verkar som – lång och trogen tjänst.

Inget ont om Anja Pärson men om det är en bragd man pratar om borde ju Damkronorna ligga klart före. Och om det bara är prestationen i sig så känns ju Tre Kronors insats större. Nåja, det är ett svårt val, jag skulle bara önska att det fanns en tydligare linje när det gällde bragdmomentet. Så att vi som tycker om allt vet exakt vad det är vi ska ha åsikter om.

Som det är nu blir ju känslan bara: Visst, det var hon väl värd men det var ju många andra också.

Spela cupfinalen i fotbollsväder!

Svenska cupen är en gåta på många vis. För det första att klubbarna inte satsar hårdare när en cupvinst ger en av väldigt få platser till det europeiska cupspelet. För det andra publiksiffrorna, men det kanske har att göra att inget lag har hemmaplan eftersom finalen spelas på Råsunda.

Fast när jag tänker efter så kanske det inte är så märkligt att inte så många vill stå och frysa den elfte november för att se Gefle mot Helsingborg. Den tanken leder mig till mitt förslag: Spela cupfinalen mitt under den allsvenska säsongen, någon gång under högsommaren i slutet av augusti.

Kvartsfinalerna var i år färdigspelade den 27 juli och då kan det inte vara omöjligt att spela semifinalerna och finalen inom någon månads tid. Man får väl flytta ett par allsvenska matcher i värsta fall, eller så lägger man in andra respektive fjärde helgen i augusti som cuphelger i spelschemat, och försöker på så vis också få lite fokus på Svenska Cupen.

Jag inbillar mig inte att det skulle bli en folkfest direkt men jag tror nog att fler skulle gå och se cupfotboll om de avgörande matcherna spelades en sensommarkväll istället för en isande kylig novemberdag. Med mer fokus på cupen kanske också klubbarna skulle satsa mer och vem vet, vad det lider kanske vi skulle kunna få en inramning värdig svenska cupen.

Jag vet i alla fall att jag hellre går och ser en cupsemifinal mellan till exemepel Malmö FF och Halmstad på Råsunda den 11 augusti än den 11 november. Faktum är att jag gärna skulle gå om den spelades i augusti, men inte skulle komma på tanken att gå i november. Gissningsvis är jag inte ensam om den tanken, när ska Svenska Fotbollförbundet förstå det?