Svenskar: Byt gren!

Jag hade ju lovat att återkomma om min teori om varför Johan Wissman nått världstoppen och många andra inte. Jag har både varit aktiv friidrottare och tränare för ett gäng ungdomar och tanken som slog mig kändes mest som en ploj när den poppade upp men ju längre tiden har gått, desto mer tror jag att det ligger i den. Kom ihåg att ursprungsteorin är från cirka 1995, då svensk friidrott var nöjd över varenda finalplats i ett stort mästerskap, men jag tror att den är giltig idag också även om många bländas av alla medaljer som Sverige plockar hem nuförtiden.

I Sverige är det ingen sprinter som hänger med de snabbaste i världen. Just snabbhet är väldigt svår att träna upp men det är lättare med uthålligheten. Så vad göra? Jo, alla svenskar går upp en distans. En 800-meterslöpare lägger om sin träning och satsar på 1500 meter eller kanske 3000 meter. En Jonny Danielsson borde kanske ha satsat på maraton istället för 5000 meter även om hans kroppshydda möjligen slitit ut hans knän. En 100-meterslöpare som gör 10.50 kan bli en riktigt bra längdhoppare eller 200-meterslöpare beroende på läggning och Claes Albin och de andra 110 meter häck-löparna kunde göra gemensam sak med 200 meterslöparna och satsa på lång häck.

Visst, det kanske låter som ett skämt men om man inte är tillräckligt bra på sin egen gren men ändå är så relativt nära världstoppen, varför inte göra ett försök. Många friidrottare är så oerhört låsta vid en enda gren.

För att bli riktigt bra i vilken löpgren som helst måsta man vara snabb. Ska du dessutom springa kortare än en halvmil så måste toppfarten vara riktigt hög. Så om du då märker att din toppfart inte räcker till i en gren, då får du väl gå upp en distans. Eller bakvänt då, som Johan Wissman: Träna på 200 meter för att få upp farten så att han kan konkurrera på 400 meter. Liksom Mattias Claesson som satsade på 400 meter ifjol för att få upp snabbhetsuthålligheten till sin rätta distans, 800 meter.

Att tänka långsiktigt är kanske svårt men förhoppningsvis kan framför allt Wissman men även Claesson tjäna som lysande exempel på att långsiktighet lönar sig. Istället för att stirra på de där tre JSM-medaljerna som den aktive just tagit kanske tränarna borde blicka framåt, och se vilken gren den aktiva har bäst förutsättningar i. Antagligen är det en längre sträcka än de tror.

Jag vet att alla aktiva inte tycker om alla grenar och att tvinga folk a la östblocket är inte min avsikt men jag tror att många av dem som ändå tränar varje dag i veckan gärna skulle närma sig världseliten. Och då kanske ett grenbyte är ett litet pris att betala.

HV vinner på alla sätt

Det har varit mycket snack om att Jämtin, Ledin och Ward nu spelar i samma lag: Ojojoj, det kommer bli så mycket utvisningsminuter för HV71. Men vem ska de bråka med? Jämtin och Ledin bråkade ju alltid med varandra och många av minuterna var ju X+20, dvs matchstraff som ju inte ger numerärt underläge. Jämtin är ju dessutom riktigt bra att ha i slutspel. Hur som helst, allt utvisningssnack har satt i skuggan att HV71 värvat Stefan Liv. Undrar om inte det är säsongens värvning. Jag tror det. Och så här tror jag serien slutar.

1. HV71
Bäst laget, elakaste laget och bästa målvakten. Behöver man säga så mycket mer?

2. Frölunda
Inte gör Göteborgsgubbarna en floppsäsong till? Kanske var det nyttigt att spela på undre halvan en säsong? Motivation lär inte saknas för västkustingarna i år.

3. Modo
Regerande mästare men kom ihåg att modoiterna bara var trea i serien ifjol. En hel del skador nu på försäsongen gör att laget möjligen tappar lite i början men efter 55 omgångar lär man återfinnas bland topp-4.

4. Timrå
Om man tittar på hur det såg ut när Timrå inte hade halva (ja, det är inte bildligt utan det var faktiskt så) laget på skadelistan så kanske fjärdeplatsen är i underkant. Men det känns som om många lag är än bättre i år och även om Riku Hahl kan ses som ett nyförvärv tror jag inte att det räcker högre upp än så här.

5. Linköping
I år kommer östgötarna knappast att riskera kvalserie. Rastislav Stana i mål hela säsongen och min favorit Tony Mårtensson i toppen av poängligan, Linköping kommer ha närmare till toppen än botten i år.

6. Brynäs
Sexa ifjol, sexa i år. Brynäs har tagit in Moras målspruta Pavel Brendl och är det någon som ska få ordentlig pli på honom så är det nog Boorken. Det skulle inte vara någon jätteskräll om Boorks mannar klev högre upp i listan för även om Bäckström saknas i år är frågan hur mycket han kommer att saknas. Han var inte totaldominant i fjolårsbrynäs.

7. Färjestad
FBK sjua?! Så tänker nog många men någon gång går epoker mot sitt slut och ju äldre Jörgen Jönsson och hans farbrödskompisar blir, desto svårare kommer det bli för Färjestad. Rickard Wallin är tillbaka och han blir säkert nyttig men jag tror inte att gubbarna orkar tända till i serien. Dessutom är det ju frågetecken för målvakterna.

8. Södertälje
Jag tror nykomlingen fixar slutspel direkt. Skellefteå räckte inte hela vägen ifjol men SSK känns starkare. Jhonas Enroth i målet kan mycket väl bli årets sensation och en bra målvakt räcker ju som bekant långt i hockey.

9. Djurgården
Tredje gången gillt? Inte för DIF i år. De missar slutspelet igen. För inte kan väl Linkan vara lika bra i år? Och Hörqvist gör ju sin ”svåra andrasäsong”. Problemet för Djurgården är att även om de två nyckelspelarna är lika bra som ifjol känns inte truppen bättre än förra säsongen. Men det gör däremot nästan samtliga andra lags trupper.

10. Luleå
Ingen Mikael Renberg men 13 raka slutspel gör väl ändå att Luleå går dit en fjortonde gång? Nej, så funkar det inte och jag tror att tiden sprungit ifrån Luleå som inte förbättrat sig under de senaste åren.

11. Skellefteå
Har fått in Renberg men tappat Wernblom. Får det tufft och om inte Hadelöv är absolut på topp hela säsongen riskerar man att bli jumbo. På underhållningsfronten kan man undra om inte finska backförvärvet Kimmo Koskenkorva spelar bäst halvskadad. Dvs. när han är 40%-ig.

12. Mora
Det finns bara en fråga i Finlands bidrag till Elitserien. Men det är inte det dryga halvdussinet finska utespelarna som kan svara på frågan utan målvakten Juha Pitkämäki: Är han verkligen så bra som i fjol? I så fall har Skellefteå chans i varje match och en chans att hänga kvar utan kvalspel. Men även med en Pitkämäki i toppform tror jag att Mora får det tungt.


Sedan har man ju ingen aning om hur trupperna kommer att se ut, med artistkontrakt hit och nyförvärv dit. Tror att det passerade närmar 50 personer genom Malmös trupp ifjol men tippningar är ju ändå gissningar. Och så här går slutspelet.

Kvartsfinaler
HV71-Södertälje
Jönköpingslaget väljer först och tar ett SSK som är nöjda med att precis tagit sig till slutspel. 4-0 i matcher

Frölunda-Brynäs
Göteborgarna vill varken möta LHC eller Färjestad och får då ta sig an Brynäs som återigen väger för lätt i slutspel.

Modo-Linköping
I valet mellan pest och kolera tvingas Modo välja Linköping och den här gången hinner inte matchserien gå till sju matcher, vilket betyder att Modo förlorar.

Timrå-Färjestad
Timrå drar nitlotten Färjestad och FBK, som har laddat för slutspel sedan jul i vetskapen om att man inte kommer att vara med i toppen av serien, kör över stackars Timrå och går vidare med 4-1 i matcher.

Semifinaler

HV71-Linköping
Nästan derbystämning och det blir en hård serie där HV med sina tuffingar i spetsen avgör i en sjunde och avgörande match i Kinnarps arena.

Frölunda-Färjestad
Många slutspelsrävar i det här mötet men FBK har fler och bättre och går vidare med 4-2 i matcher.

FINAL
HV71-Färjestad
HV är favoriter med rätta och vinner SM-guldet välförtjänt. Färjestad är trots allt nöjda med att återigen ha nått final.

Järnbrist ger medaljmissar

Det grymtades mycket under friidrotts-VM om svenska fjärdeplatser. Men tänk om någon från början bestämt att det skulle delas ut fyra medaljer: guld, silver, brons och järn. Hade då VM varit en succé?

Varje utövare måste bedömas utifrån sina egna premisser. Det är väldigt mycket det som det handlar om i bredd- och ungdomsfriidrotten. 5,63 i längd kan var ett personligt rekord eller ett totalt misslyckande beroende på vem som utfört hoppet. Det måste också bedömas därefter. Jag tycker att samma resonemang är tillämpligt på elitfriidrotten också.

Så låt oss då titta på de svenska insatserna. Klüft är överlägset bäst i världen och om hon inte nollar någon gren så vinner hon. Sedan fick säkert den lilla sparringen som fanns den här gången till skillnad mot förut henne att ta i lite mer och vips blev det ett Europarekord.

Susanna Kallur kom fyra efter att ha slagit personligt rekord i VM-finalen. Visst, det hade varit bättre med en medalj men jag har svårt att se hur det inte är succé. Nästa år är det OS och då tror jag att hon tar en medalj.

Mustafa Muhammeds medalj försvann när det stod klart att ingen annan ville vara med och dra. Att trots det komma fyra, och vara bästa icke-kenyan, är inget annat än succé. Medalj eller inte.

Den enda fjärdeplatsen som luktade lite illa var Holms i höjd. Att säga att en pajas vinner bara för att motståndaren hoppar högre ett fulare sätt, är inte okey. Jag kan förstå att både Stefan och pappa Jonny är besvikna men det är bara att inse att Donald Thomas har mer talang än Holm någonsin haft, men att Holm fått ut mycket mer av sin. Sedan måste jag säga att jag trodde att Holms 2,33 i första försöket bombsäkert skulle ge en medalj men så är det ibland. När andra hoppar högre. Och det spelar ingen roll hur. Faktum var att jag satt och höll på Thomas och faktiskt struntade lite grand i om Holm skulle ta medalj eller komma fyra. Medaljer är i sanning inte allt.

Sedan finns det en del intressanta sjundeplatser också. Johan Wissmans sjundeplats tillhörde kategorin succé och tar han bara ett litet, litet steg framåt så att han kan ta sig till final utan att köra slut sig helt tycker jag inte att det är orimligt att han är med och slåss om en medalj i Peking nästa år.

I damernas höjd blev det två sjundeplatser. Kajsa har haft en eländig säsong och får satsa på OS istället. Trösten är att hon ändå inte slagit Vlasic i Osaka och medaljer utan guldglans har Bergqvist mer än tillräckligt av.

När det gäller Emma Green ska man komma ihåg att hennes VM-brons från Helsingfors 2005 togs när konkurrensen var erbarmlig. Min gissning är att det inte blir fler mästerskapsmedaljer trots att Green bara är 23 år. Jag undrar om hon ens kommer att hoppa två meter någon gång men hon får gärna bevisa att mina tvivel är felaktiga.

Snart kommer min teori om varför Wissman nått världseliten och många andra svenskar inte. Samma teori gäller förresten Mattias Claesson.